"Det finns ingen orättvisa"

"Dessa människor har ingenting att protestera mot, det finns ingen orättvisa eller gnista som har satt i gång detta. Det är, helt enkelt, kriminella handlingar." /Gerry Shewan, biträdande polismästare i Manchester (från DN)

 

Huvudet går i spinn av nyhetsrapporteringarna. Jag är inte där, det är Gerry Shewan. Får man ändå lov att begära lite mer förståelse för sammanhang och sociala orättvisor av den lokala polismästaren? Brinnande byggnader och plundrade affärer kommer alltid att attrahera media och läsare, men inte som något annat än exotiska bilder om vi inte bryr oss om den historia och kontext de ingår i. Egypten, London.. känns det långt bort, svårt att förstå? Minns Kenya, ni som minns. Eller kom till Frölunda och vakna av röken från ett uppeldat dagis och försök att förmå dig tänka bortom ilskan mot den som tände på. Hur länge kan vi upprätthålla vårt statsskick och levnadsstandard och vara förvånade över plötsliga upplopp mot hopplöshet? Individualism, konkurrens och ökad konsumtion byggd på privat skuldsättning = hopplöshet. Det är min fulla övertygelse. (För övrigt försvarar jag uppeldandet av ett dagis lika mycket som jag försvarar segregering och arbetslöshet.)

 

 

/A


Lecherous old lady wanna-be

Ur intervju med Pontus Lundkvist

"Jag hade mått rätt dåligt av hela idén med främst Stockholm, men även modernt stadsliv överlag. Jag kände mig helt fysiskt angripen av den dåliga musiken överallt och alla äckliga modellansikten som hånflinade mot mig från tidningsomslag och reklamskyltar. Jag fick återkommande panikattacker. Och jag var alldeles för sugen på att arbeta för att stå till arbetsmarknadens förfogande också. Jag hatar arbetsmarknaden och arbetsmarknaden hatar mig. Och nu helt plötsligt några år senare sitter jag och är one smiling motherfucker ute i skogen, ritar och skriver och snidar kompisar i skumgummi hela dagarna och arbetsmarknaden bara ”vart fan tog han vägen?”. Isolationen får mig inte att se klarare, tror jag, men trädgårdsarbete får mig att se saker i rätt perspektiv samt minska dödsångesten."


 

På bilden: Tove Jansson och "Too-Ticki". Jag är nog en tant-wannabe ändå. Äventyr och ansvarslöshet i all ära men emellan varven behöver jag gå och grubbla i skogen och stoppa strumpor och laga komplicerad husmanskost. Ani DiFranco sätter dagens mood:

Lecherous old lady wanna-be
Much too young and shy
Flailing her whole life
Just thinking she can teach herself to fly
Vehement romantic
Frantic for forever right now
But forever's going nowhere tonight
Sick of goading her self-loathing
She thinks, I think I'd better leave
'Course whiskey makes me smarter
And I'm happy as can be
But please excuse me darlin
It's not you
It's me

Fåglar och fiskistik


Ett till citat om fåglar, denna gång ur Sommarboken av Tove Jansson:
"Farmorn gick upp över berget och funderade på fåglar överhuvudtaget. Det föreföll henne som om inga andra djur hade deras förmåga att dramatiskt understryka och fullständiga ett skeende, årets och vädrets växlingar och de skiftningar som stryker genom en själv."

 

Jag har f.ö. fiskat. Långa och sej. Det känns både bra och obra. Nedan följer därför snygg & hemsk statistik från information is beautiful.

 

 

 







/A

Älskad


"Alla vill bli älskade för det de inte äger. Gräset för sin gryning, för sin mjukhet stenen. Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning. För sin flykt kräver kalkonen kärlek och albatrossen för sin gång på däcket. Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet. Varför jag själv bli älskad vill jag icke veta. Men darrande drar vi varandra ur varandras koger."

Ur Vårt behov av tröst av Stig Dagerman.

Tänk på döden

"Måsarna skränar, och intet ljud i naturen är i grunden mera förfärande än dessa vackra, pärlrena fåglars oförsonliga skri. Kråkor och korpar yttrar sig inte heller barmhärtigt, men i deras dova kraxande bor det dock en smula självbesinning. Sparvhökens korta skrik är strängt och onådigt, men som alla rovfågelskrik dock av en viss korthuggen anständighet. Men måsskrik är oanständiga, de är vettlösa som sekteristisk sång, som hotelsevrålen från farliga förryckta. Det obönhörliga apokalyptiska larm som höjer sig från en flock skrikande måsar är inte bara en plåga för örat, det oroar också själen." skrev William Heinesen, färöisk författare, kompositör och konstnär.

Göteborgare till själs kan jag inte hålla med. Måsljud ger mig gåshud och löften om havet. Men jag uppskattar ändå den litterära omfamningen av fågellätena. När jag valsar runt bland gravarna med min kratta bland uppmaningar som "Hvíl i fridi" hör jag mest strandskatornas upphetsade vadartjatter. Strandskatan heter för övrigt tjaldur på tungomålet och har förärats titeln nationalfågel.

 


På öarna har de sedan lång tid tillbaka varit beroende av fåglarna. Mina många miljövetartankar och djurrättstankar som brukar gå så bra ihop ställs på sin spets här. Det är oerhört svårt att odla något i det karga landskapet och människorna har traditionellt tilgodosett sitt energibehov från olika djur, främst fisk och fåglar. Jag läste i en artikel att man för länge sedan även använde unga stormsvalor som lampor. De plockade den feta havsfågeln, trädde en veke genom kroppen och tände på. Känns ju snarare som en makaber installation av Dalí än ett husgeråd och samtidigt inte konstigare än att göra tvålar av djurfett som överallt annars i världen. Jag har stor förståelse för att dra upp en öring med spöt istället för att importera bönor från långt över haven. Men efter att ha läst på om den färöiska grindvalsjakten blev jag oerhört illa till mods. Hyckleriet stockade sig i halsen. Grindvalsjakten är inte snygg för ögat men antagligen inte hälften så hemsk som konventionell grisslakt. Valarna simmar ju trots allt fritt i havet innan de blir dödade. (Läs mer på eget bevåg.)




Jag hackar loss grästuvor från grusgångarna och tänker på en annan kyrkogård, Stampens i Göteborg. Den är en liten oas mitt i stan. Ett lummigt lugn bortom gatukorsningar och trafikmyller. Där ligger min egen morfar och förmultnar. Platsen passar honom, spårvagnschaufför som han var. Det var längesedan han dog men jag har bara besökt graven en gång. Jag kände honom inte närmre än ett barn känner sin morfar, men framför allt är jag inte religiös och blir hellre sentimental av att titta på en fin bild jag har av honom. Där står han på en båt med ett stort solbelyst leende och en ännu större torsk i näven. Han älskade att fiska. Ovanför en av de gamla ingångarna till Stampens kyrkogård finns en skylt med en uppmaning. Det är den som helt plötsligt når mig. Den sammanfattar så elegant det virrvarr av tankeriktningar som uppstått där jag går, en wannabevegan och ogräsrensare långt ute på Nordatlanten, med hela vårens humanekologi och eftermiddagsfikan med diskussioner om arv, klass och miljö susandes i huvudet.

 

 

 

/A



P.S.
Äta bör man annars dör man.
Jag vill äta utan att nån dör.
Vet någon hur man gör? /D.S.

Lite så

Fint av Annie Wah.

 

 

Jag har också känslor. Glöm inte att lägga tillbaks dem i lådan när du lekt klart med dem.


Stadsaporna, tillväxttilltron och framtiden

Lite seriöst och ostrukturerat.

Jag liftar till skolan och får då ofta svara på frågan vad det är jag studerar. “Humanekologi är ungefär som miljövetenskap, fast med mer kulturell och social ingång än naturvetenskaplig” brukar det låta ungefär. En kvinna kommenterade: ”Spännande ämne. Jag kommer aldrig i kontakt med miljön.” Trots att jag tyckte att påståendet var fullkomligt orimligt förstod jag vad hon ville säga. Där satt vi, i en bil, på en motorväg, på väg från en stad till en annan. Hennes upplevelse av situationen var att hon aldrig kom i kontakt med miljön. Samtal i bilar blir ofta korta och ytliga, den filosofiska diskussionen om definitionen av vad miljö är uteblev. Men jag började fundera över hur framtiden kan se ut, när redan så många människor är urbana i själen (för att använda ett klyschigt och diffust ord som sammanfattar ens inre sammansättning av arv, miljö, normer, kultur, känsloliv, etikuppfattning etc.). När tryggheten är större på asfalt och i shoppinggallerior än i en skog.

Idag bor mer än halva jordens befolkning i städer och ofta långt från den miljö och natur som producerar deras dagliga basbehov. (Därav givetvis inte sagt att halva jordens befolkning känner sig trygga i shoppinggallerior, snarare konstant otrygga i slumområden..). Människor i postindustriella samhällen är generellt alienerade från (främligar för) marken som föder dem och blinda för banden mellan miljöproblem och sociala problem. Jag tror inte att någons utopisamhälle är ett samhälle där alla konstant är tvungna att tänka på tillgång till mat, men jag tror inte heller att en mer lokalt interagerad matproduktion behöver vara varken en historisk tillbakagång eller ett tvång. Framför allt är det oundvikligt att framtiden innehåller ett minskat avstånd mellan människor och matproduktion om den ska vara hållbar.

”Jag vill inte att vi ska skövla skogarna, men jag vill ju fortsätta få nya android-appar.” lät det när frågan om ett hållbart framtidsscenario kom upp i en vänskapskrets. Mänsklig nyfikenhet och uppfinningsrikedom, utbildning och teknologi bör upplyftas och tillvaratas av samhället, men är det verkligen ett ickesinande tillskott av android-appar som skänker oss lycka eller kan det motsvaras av något annat? Den glädjen skulle kunna existera ihop med mer fritid och mer kollektiva projekt som inte är vinstdrivna. Dessutom får knappast coltan-gruvarbetaren i Uganda, teknikern i Indien eller de som bor jämte soptippen i Ghana ta del av glädjen ”appen” skänker.

Ett hållbart framtidsscenario är beroende av systemförändring, inte individuella jag-väljer-ekologisk-mellanmjölk-lösningar. Sverige har två myndigheter (med 360 anställda) som undersöker hur vi kan öka tillväxten, men ingen som undersöker om jorden överhuvudtaget klarar av mer tillväxt. I de stora korridorerna lider man fortfarande av nån slags kommunistskräck som gör att man inte vill ta i frågan om tillväxtens hållbarhet ens med tång, och där jobbar man ändå med den sortens politik dagligen. Jag sitter här och skriver om konsumtionsteorier i en studiemiljö där alla förväntas äga en egen laptop. Samtidigt förväntas elektronikskrot öka med 500% i Indien de närmaste 10 åren. Då spelar det ingen roll om de nyproducerade föremålen har blivit energisnålare och innehåller färre miljöskadliga ämnen. Så länge vi har ett expanderande samhällssystem med linjär resursförbrukning kommer sopberget att växa (hittills återanvänds ca. 5% av det som slängs av hushållen i Sverige). Tillväxtkritiken måste frikopplas från att vara en vänsterfråga och bli en allas fråga. Nu.

/A



Origami


Instängda tankar

Desillusionerande och inspirerande vuxenliv; fyllt med sura disktrasor och senakvällsdiskussioner med dadlar. Akademiska kvalitéer, är det något att ha? Blandning av förtjusning och förvirring inför mitt studieunderlag som är ett Frankesteins monster av skönlitterär prosa och fakta:
"Det var exakt vad Gleason hade försökt göra på 1920-talet, sade Simberloff, kämpa mot den gamla metafysiken som fortfarande smög i ekologins vrår, och hans rop på "indivualism" hade varit en kvast att sopa bort de idealistiska spindelvävarna med."
Igår kom en vän till undsättning: "Gillar du whiskey en torsdag?" Jo för all del, men kvällen ville annorlunda och vi blev sittandes med te. När allt kommer omkring är te alltid te. Helgen är här, zombiefilmkväll bjudes, men jag fortsätter det eviga pendlandet mellan skilda världar. Nutid i söder, dåtid i väster. Framtiden försöker jag att inte tänka för mycket på, men rötter och kall pockar på uppmärksamhet.
"Herregud, detta ständiga sökande! Behöver man vara så djup hela tiden? Du och mormor alltså, ni är änna som Marianergraven bägge två. Det räcker väl att vara som Hornborgasjön? Grund och dyig, men trevlig om våren." som morsan frustrerat uttryckte sig (och fnissade). Jojo. Trevlig om våren. Vill flänga med öppen jacka och oknutna kängor, vara hög på solljus och ha skit under naglarna. Vill ut.



Slutligen, två härliga citat om konsumism:
"Vi spenderar pengar som vi inte har på grejor vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om" -Tim Jackson

"Säg: jag älskar hattar mer än fria människor och jag strävar efter dem för att jag väljer det, inte för att jag tvingas av omständigheterna. Jag älskar hattar med många fjädrar och rosetter, och jag vill hellre ha de där hattarna än att bekymra mig om sociala drömmar som ändå inte kommer att uppnås under min livstid!"
-Voltairine de Cleyre (redan på 1800-talet, en undrar om hon roterar i sin grav)

/A

And how much


Huset. Hemmet. Värmen.

 

 

Söndagmorgon. Det kollektiva undermedvetandet är inställt på Rovics och det blir anarkofrukost på hög volym. Till lunch bildar vi soppsekt till levande jazz. Hemfärden övergår i slemsvampsjakt och vi snubblar över mulmholkar tills skymningen faller. Massutmattning och mys på min säng. Måndagkväll. Diskussioner om jämställdhetsanden och feministiskt sex. Kaksmet och vinglas och människor över hela köksgolvet. J visslar med näsan ("snorkråka på sniskan") och viskar obscena förslag i örat. Fötter som möts i yin och yang-formation. Välbefinnande och dekadens i perfekt balans. Tisdageftermiddag. Efter en Pirinen-präglad biblioteksviselse vinglar jag till sist hem med Miles. Vart är dagen på väg? För att inte tala om livet.

 

They all crossed into forbidden territory. They all tampered with the laws that lay down who should be loved, and how. And how much.


Ur boken The God of Small Things som jag varmt rekommenderar alla att läsa. Så många dimensioner av mänsklig interaktion, uppblandad med faktorerna klass, kön, etnicitet, ålder, blodsband. Mättnaden av klockrena iakttagelser, såväl hemska som vackra. Doft av kardemumma och näsblod.

 

/A


Orden kryper undan

Jag reser vidare genom livet utan någon Sancho vid min sida. Hur ska det gå?

Bild av Emma Adbåge.


Göteborg i fågelperspektiv





Sjömanshustrun står precis på horisonten, dansandes på trädtoppar och hustak. Vindarna för med sig förnimmelser om en stad i rörelse och någonting helt annat bortanför den. Oceaner. Skogar. Världen är välvd efter Älvsborgsbron och lyftkranarna blickar ut i fjärran som dystopiska djur. Solen värmer och vinden kyler. Det är en ljummen kväll i de många perspektivens tecken. Känslorna förpassas till en mörk vrå i magfickan på hoodtröjan. Världen, husen, gatorna. För en stund blir tillvaron liten och samvaron stor. En bil kör fram emot stenmuren, vinden tilltar. Jag cyklar hem och mitt inre sköljer över mig, igen.


/A

Sommaren var sårens tid


Jag har inte skrivit på ett tag. Men det har inte Strindberg heller. Panikpackning och liftande i Östergötland. Plebejisk midsommar i skogen. God mat, sprit, pors och nakna brudar i svensk insjö, se där några av de företeelser som för Karl-Bertil Jonsson framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att ta från de rika och ge till de fattiga. Därefter har jag levt eremitliv i skogen vid havet. Huggormar, kattugglor och älgar har bevittnat lappsjuka och ljuv lycka. Och jag dem. Ronny Ambjörnsson skriver: (Sommaren var sårens tid.) och jag instämmer. Nu är jag i stan. Det är också trevligt, men luften. Luften. Den saknar ljung och älggräs och syre. Göteborg luktar asfalt och saltstänk. Hav och tårar. Självdistansen ligger och latar sig. I höst: utomhuspedagog-geek, nytt kollektiv och om andan faller på: björnbärsglögg, nyponmarmelad och en plan för framtiden.



Mina senaste word nerd-fynd:
damplagg / damp-lagg 
sommaräng / som maräng




Staden svalnar mot kvällen. Gråberget.


 

 

 

/A


Svennebanan

 

Idag har det varit nationaldagen. Det är svårt att vara stolt över att vara svensk när man går runt och grinar hela dagen för att det är så ljust ute. Mina ögon tål inte sol! Det här landet har gjort mig till Gollum!!! Nåväl, en gång för alla: nationaldagen firas till minne av Gustav Vasas kröning. Han räknas alltså som vår landsfader = första tyranndiktator-muthafuckern som gjorde Sverige till ett enat land (istället för en massa landskapsfraktioner). En liten pedagogisk bild så vi kommer ihåg:

 

Grym serietecknerska+historianörd: http://www.harkavagrant.com/


Kontaktannonsens

Lagom ödmjuk jättekvinna söker dito man/kvinna att dela morgonkaffet med. Du hatar världen med glimten i ögat och har svårt att kommunicera utan att låta obstinat. Fågelintresse utanför den sociala normen är ett plus men ej ett krav. Jag vet att du finns där ute! Svar till: Socialsurrealisten

Och Lina Neidenstam skjuter mig pricksäkert i huvudet igen! Jag i en laxask?

 

 

/A


Om

Min profilbild

a

RSS 2.0