En tid har gått, idag är det bara 18 dagar kvar till hemresa. Det känns bra, jag kan längta istället för att sakna. Just nu sitter jag på balkongen och dricker mynta-te. Sasa ninakunywa chai ya pipparmintu (okejdå, det där sista var finska). Ett knippe färsk mynta kostar f ö 80 öre, oyes. Fast hemma i trädgården i Adolf är den ju gratis... Luddet i skallen är fluffigt just nu = jag kan inte göra något skolarbete. Å ena sidan vill jag vara här i dammet och solen, å andra sidan suger det i magen efter mulenhet, mylla och mossa. (Och givetvis underförstått efter dig, kära läsare och vän. ...eller fiende.) Det här med parenteser, jag tycker om dem, som ni kanske har märkt. Jag vet inte riktigt varför men om jag ska försöka definiera så känns meningen lite mystiskt irrelevant om den står inom parentes. Jag halkar alltid in på sidospår både när jag tänker och talar, men till skillnad från de tillfällena så kan man i skrift markera när något man påstår är egentligt irrelevant för sammanhanget. Och det känns bra. Eller nåt. Märker ni att jag är vimlig? (Vimlig [Alvas inre inofficiella ordbok] är en mix av orden 1. Vimla=förekomma i stor, rörlig, osorterad mängd. 2. Vimmelkantig=omskakad. 3. Virrig=obestämd,yr.) Så känns det att längta jättemycket och samtidigt inte vilja lämna.

Världen vaknar upp och ner
Jag saknar inte mer
Känslan av ett vakuum
När jag tömmer mitt rum
Kommer jag att resa framåt i tiden -eller bak?
Rumtiden är en knasig sak
Nödrimmet är min bästa vän
Snart är jag i staden där alla heter Glenn
Lala salama och dröm så sött
Allt man säger är så nött

Karibu tena.

/Eder Alvur Alvisch Alvis Alvatross Alving Allsång (Vad heter jag egentligen?)

Mwananchi,

Knarkmedicinen hjälpte inte alls. Det hela trappades upp och tillslut fick jag intravenöst via kanyl på handen. Lite äckligt men lite kul (kände mig som en vattenpistol när de fyllde på). Nu mår jag bättre men kan inte sluta förbanna mitt obefintliga immunförsvar som inte gör sin plikt. JAR. Nog om det.

I helgen har jag och tolv andra varit vid staden Naivasha och nationalparken Hell's Gate. Det var.. ganska underbart och jättekul. Först vandrade vi ca. sju km genom parken. Inte märkvärdigt men väldigt trevligt. En del hyrde cyklar. Parken har fått sitt namn efter alla märkliga klippformationer -tänk grand canyon med acaciaträd och zebror på. Vi stannade vid en utsiktplats för att fika. Lite action när en stor babianhanne kidnappade våra arrow root-chips med mission impossible-skills. Sedan skulle vi neråt för att vandra en timma i ravinen -vad det innebar visste vi dock inte. Långt ner under trädtopparna rann en bäck i en lång och på sina ställen trång klippskreva. Någon gång måste där ha runnit en stor flod för den "mjuka" stenväggen var vackert utkarvad i mjuka kurvor och ibland tiotals meter hög. Området är vulkaniskt och här och var rann eller sprutade kokhett vatten ut ur berget. Vi vadade fram (nåja, ibland gick bäcken bara upp till ankeln) i det ljumna vattnet och beundrade det vackra, sedimentära berget. Efter ett tag klättrade vi upp och skådade hela skapelsen från ovan. Fantastiskare (*uppfinna superlativ*) vy än djungelbeklädd kanjon får man leta efter.

På kvällen utforskade vi vårt boendes omgivningar. Hotellet låg alldeles invid stranden av Lake Naivasha och nedanför acaciaskogen vid huset hittade vi en gammal brygga. Jag och Gabriella låg där jättelänge och bara andades in lukten av insjö och det kändes så hemma och tryggt och mysigt och jag längtade hem fast det kändes bra ändå. Och kungsfiskaren gjorde oss sällskap och solen sjönk och världen var en bra plats. Efter middagen fick vi se livs levande flodhästar gå och beta i trädgården. De var ..enorma. Som jättejättestora gråa grisar. Senare när vi satt vid en eld i trädgården kom en stor hanne och betade alldeles nära. Vi var skiträdda och höll oss nära elden. (Bifakta: flodhästar dödar flest människor av alla de stora däggdjuren. Detta sker oftast när personer kommer emellan flodhästen och vattnet när den är uppe och betar på kvällen/natten. Flodhästar kan även öppna sitt gap 120°. Det ni.) Personalen skrattade nog åt oss i smyg.

Igår åkte vi båt tvärs över Lake Naivasha för att vandra på en privatägd halvö med en massa djur. De flesta av djuren på ön blev inplanterade där när filmen Out of Africa (Mitt Afrika på svenska?) skulle spelas in där för tjugo år sedan. (Bifakta: min farsgubbe blev erbjuden statistroll i filmen när han var här på åttiotalet men tackade nej. Gosh.) Det har även senare skett inspelningar på halvön: Tombraider 2. Oh, the mirth. På ön gick även tamdjur. Hur som helst var det jättefint även där och vi hade en mycket sympatisk guide som berättade intressanta fakta om djuren. Vi kom alldeles nära inpå en stor flock giraffer och blev nästan skalperade av en överbeskyddande fågel som hette blacksmith, om jag inte missminner mig. Den saliga blandningen av hästar och giraffer fick mig att inscenera en bild av det ställe där Noah och hans djur först gick i land. På båtturen hem fick vi se en massa flodhästar, men den här gången bara toppen av isberget: de små öronen och näsborrarna som fnös alldeles i ytan.

Förrgårdagens ord: knullrädd (jag skulle säga knallröd och så blev det smelban av alltihop)
Gårdagens ord: gnuskägg

En månad och tio dagar. RAW! Lever ni fortfarande? Finns Sverige kvar?

Kärlek! Alva