I do believe this inlägg was written in good faith,
however...
Nu är jag inte lika neggig längre. Elsa har varit här och skänkt mig nytt hopp. Vi har varit runt i Nairobi, på marknader och restauranger. Lagat chaite i stekpanna, myst och gjort utflykter till rökrutan med garn, djungelvrål, te, ljus, block m.m. Hon har spelat och jag har lyssnat, jag har läst högt och hon har virkat på en tehuva till mig (världens snyggaste, med inslag av rejv och Tibet). Vi har hennatatuerat varandra, antecknat, ätit "hizbollah" och varit lagom, men främst har vi pratat. Pratat, pratat. Och det har känts vanligt och hemma och tryggt att veta att fast tiden försvunnit så har inte särskilt mycket egentligen förändrats. Att det inte tog ens en sekund att varken söka eller finna. Och vi har planerat och livet känns inbjudande. I morgon är hon här igen efter en tripp till Masai Mara, sen åker hon på riktigt. Det blir ledsamt, men de restrerande fyra månaderna här känns ändå mer hoppfulla. Jag saknar er! Sommren kommmer att bli bäst.
Läget i Kenya har nästan helt återgått till det normala. Säger jag, som inte har blivit av med mitt hem och åtskilliga familjemedlemmar, men i alla fall. Ni vet, folk är ute på gatorna, åter på sina arbeten o.s.v. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice är här, vilket har skänkt hopp åt många. Hon antas väl kunna lösa de återstående politiska problemen, men när jag pratade med int.föreståndare Kalle var han mer cynsikt inställd. Han tror att Rice bara är här för att se efter USA:s intressen. Den som lever får se.
Nu har Model UN börjat! För den som fortfarande inte har pejl på vad det är för nåt kommer en snabb repetition: MUN är ett rollspel för gymnasieelever som vill få en inblick i hur FN fungerar. MUN i Nairobi är näst störst i världen, efter New Yorks, och i år är ca. 1000 elever med i spelet. Din delegation, bestående av sex personer som ska sitta i olika komittéer, får ett tillottat land och ska spela detta övertygande genom att ta reda på dess internationella relationer, intressen o.s.v. Min grupp blev Filippinerna, och jag lottades till ambassadör.
Dagen började med tidig uppstigning med följ av 1,5 timmar lång bussresa till andra sidan stan, där FN:s lokaler ligger. (Ni kan tänka er trafiken och infrastrukturen här.) Jag har köpt en kostym och ser ut som en av blues brothers (alt. Mr Smith). Det är najs. Särskilt med tanke på att de flesta tjejer verkar tro att MUN är något slags mellanstadiedisco där man ska pynta sig till julgransstatus. However, Majas och min gemensamma väska stoppades i kontrollen in till FN. En vakt-biff rotade i väskan och hittade min humörlyftare; lite saltlakrits: "What is this?" Maja svarade nervöst "Just some candy." Tur att de inte smakade på det, då kanske vi hade åkt fast på riktigt. Det är inte lätt att vara svensk. Efter det trängdes alla 1000 pers i en komittéhall där vi fick en välkomstceremoni. Först sjöng en bedårande, afrikansk skolflickekör och sen talade en afrikansk FN-människa. Ett mycket klyschigt, men ändå inspirerande tal om att ha drömmar och börja smått. Resten av dagen satt vi och röstade om resolutioner (=förslag) i Generalförsamlingen, vilket var ganska trist då vi inte vågade säga nånting. De flesta var jätteskillade och jag känner mig ganska mycket skrämd inför det faktum att vi är nästan de enda som inte har engelska som modersmål. Jag bara ser framför mig hur jag står i talarstolen och säger "Could you refrase that please?" tills de skjuter ner mig. Två positiva grejer: 1. FN:s kafeteria säljer skitgott te för tre kronor koppen! Man tycker att slipsnissarna kunde ha råd med mer men jag klagar inte. 2. Jag mår, av nån anledning, mys av den internationella stämningen och att vara i minoritet! I grova drag är 48% indier, 48% afrikaner, 2% östasiater (kinseser), 2% européer. Imorgon ska jag försöka säga någonting! Helst promota Japans resolution. Ni kan inte ana vad jag bävar! Hon som höll öppningstalet sa faktiskt att "Public speeches is ranked highest on the list of what people are most afraid of. Death, came second.". Hohojaja, jag är inte ensam i alla fall.
/Mr Smith
P.S. Om någon uttrycker sig lite klumpigt och det blir lite fnittrigt i generalförsamlingen, säger chair (de som har hand om ordningen) bryskt "May the General Assembly please come to order!" för riktiga FNmänniskor fnissar aldrig. /D.S.
Nu är jag inte lika neggig längre. Elsa har varit här och skänkt mig nytt hopp. Vi har varit runt i Nairobi, på marknader och restauranger. Lagat chaite i stekpanna, myst och gjort utflykter till rökrutan med garn, djungelvrål, te, ljus, block m.m. Hon har spelat och jag har lyssnat, jag har läst högt och hon har virkat på en tehuva till mig (världens snyggaste, med inslag av rejv och Tibet). Vi har hennatatuerat varandra, antecknat, ätit "hizbollah" och varit lagom, men främst har vi pratat. Pratat, pratat. Och det har känts vanligt och hemma och tryggt att veta att fast tiden försvunnit så har inte särskilt mycket egentligen förändrats. Att det inte tog ens en sekund att varken söka eller finna. Och vi har planerat och livet känns inbjudande. I morgon är hon här igen efter en tripp till Masai Mara, sen åker hon på riktigt. Det blir ledsamt, men de restrerande fyra månaderna här känns ändå mer hoppfulla. Jag saknar er! Sommren kommmer att bli bäst.
Läget i Kenya har nästan helt återgått till det normala. Säger jag, som inte har blivit av med mitt hem och åtskilliga familjemedlemmar, men i alla fall. Ni vet, folk är ute på gatorna, åter på sina arbeten o.s.v. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice är här, vilket har skänkt hopp åt många. Hon antas väl kunna lösa de återstående politiska problemen, men när jag pratade med int.föreståndare Kalle var han mer cynsikt inställd. Han tror att Rice bara är här för att se efter USA:s intressen. Den som lever får se.
Nu har Model UN börjat! För den som fortfarande inte har pejl på vad det är för nåt kommer en snabb repetition: MUN är ett rollspel för gymnasieelever som vill få en inblick i hur FN fungerar. MUN i Nairobi är näst störst i världen, efter New Yorks, och i år är ca. 1000 elever med i spelet. Din delegation, bestående av sex personer som ska sitta i olika komittéer, får ett tillottat land och ska spela detta övertygande genom att ta reda på dess internationella relationer, intressen o.s.v. Min grupp blev Filippinerna, och jag lottades till ambassadör.
Dagen började med tidig uppstigning med följ av 1,5 timmar lång bussresa till andra sidan stan, där FN:s lokaler ligger. (Ni kan tänka er trafiken och infrastrukturen här.) Jag har köpt en kostym och ser ut som en av blues brothers (alt. Mr Smith). Det är najs. Särskilt med tanke på att de flesta tjejer verkar tro att MUN är något slags mellanstadiedisco där man ska pynta sig till julgransstatus. However, Majas och min gemensamma väska stoppades i kontrollen in till FN. En vakt-biff rotade i väskan och hittade min humörlyftare; lite saltlakrits: "What is this?" Maja svarade nervöst "Just some candy." Tur att de inte smakade på det, då kanske vi hade åkt fast på riktigt. Det är inte lätt att vara svensk. Efter det trängdes alla 1000 pers i en komittéhall där vi fick en välkomstceremoni. Först sjöng en bedårande, afrikansk skolflickekör och sen talade en afrikansk FN-människa. Ett mycket klyschigt, men ändå inspirerande tal om att ha drömmar och börja smått. Resten av dagen satt vi och röstade om resolutioner (=förslag) i Generalförsamlingen, vilket var ganska trist då vi inte vågade säga nånting. De flesta var jätteskillade och jag känner mig ganska mycket skrämd inför det faktum att vi är nästan de enda som inte har engelska som modersmål. Jag bara ser framför mig hur jag står i talarstolen och säger "Could you refrase that please?" tills de skjuter ner mig. Två positiva grejer: 1. FN:s kafeteria säljer skitgott te för tre kronor koppen! Man tycker att slipsnissarna kunde ha råd med mer men jag klagar inte. 2. Jag mår, av nån anledning, mys av den internationella stämningen och att vara i minoritet! I grova drag är 48% indier, 48% afrikaner, 2% östasiater (kinseser), 2% européer. Imorgon ska jag försöka säga någonting! Helst promota Japans resolution. Ni kan inte ana vad jag bävar! Hon som höll öppningstalet sa faktiskt att "Public speeches is ranked highest on the list of what people are most afraid of. Death, came second.". Hohojaja, jag är inte ensam i alla fall.
/Mr Smith
P.S. Om någon uttrycker sig lite klumpigt och det blir lite fnittrigt i generalförsamlingen, säger chair (de som har hand om ordningen) bryskt "May the General Assembly please come to order!" för riktiga FNmänniskor fnissar aldrig. /D.S.
Solskensskalan minus
Hej. Jag kör helt livsbejakande igång med:
Dåliga nyheter
-Jag är sjuk, igen; min ena tårkanal har svullnat upp, jag har huvudvärk och mår illa. Jag har väl fått AIDS nu igen...
-Mt Kenya är uppskjutet till första veckan i mars p.g.a. läget.
-Elsas besök kanske skjuts upp! (Min inre balans kanske skjuts ner!)
-Kapitalistfascisterna tar över internatet.
-Jag har hemlängtan.
-Nyss fick jag höra att myndigheterna har beordrat att tömma Jamhuri Park på "flyktingar"! (Hoppashoppashoppas att det inte är sant.)
-Alla människor på det här stället läser om våldet i DN och kontaktar sedan en mindre svensk tidning för att berätta om situationen (som de egentligen inte har mer koll på än någon annan). Samhällets ironi, ah.
-Vår praktik (som jag har sett fram emot i ett halvår) har även den skjutits upp på obestämd tid.
-Samhällarnas resa till Rwanda under påsklovet har blivit 1500kr dyrare eftersom vi måste flyga istället för att åka buss genom Kenya, som den egentliga planen löd.
-Två av de personer (inga namn nämnes än) som står mig närmst tänker åka hem om en månad.
Goda nyheter
-Idag och igår har åtminstone Nairobi varit lugnt.
-Jag har fått min andra krönika publicerad. Inte en jättebra sådan, men alltid något.
Om ni slår samman värdet av de här nyheterna så tror jag att även ni kommer fram till ett summa summarum av minus femtiotusensjuhundratrettioelva på solskensskalan. Dock har jag roat mig bäst jag kunnat det senaste:
Igår skrev My och jag, med inspiration av samhällslektionerna, hemliga lappar (pyntade med kända frihetskämpar/terrorister så som Usama och Mandela) till några utvalda. Vi pyntade mitt rum med löv och annat "bushigt", en världskarta, rökelser (dimma) och diverse gerillamat. Vi utstyrslade oss (My-skäggstubb, pallesjal och ett handgranatsbälte med passionsfrukter. Jag-sjal, mössa och ett självmordspaket runt magen av gamla te-kartonger och silvertejp) och begav oss sedan att röva bort övriga tänkta medlemmar. I dimman och bushen formades sedan en terroristgrupp (eller frihetskämpegrupp? dobido) av sju med kodnamn etc. Klar stämningshöjare. (Ända tills jag imorse klev upp ur sängen och snubblade på en plastgran.)
Idag hälsade vi på hemma hos vår internatföreståndare Peter [piitah]. Hans fru byggde jättesnygga möbler av gamla vrakdelar och de hade alldeles för många hundar (bla. nio valpar med mycket hud och lite simultankapacitet). En hund hade för två år sedan blivit uppäten av en stor leopardhona som härjat i området! Snacka om osvenskt sätt att dö på. Vi åt kaka, drack te och diskuterade i solen, gosade med valparna och jag hittade en kameleont. Den var otroligt söt och fick, efter en rundvandring över diverse armar, bo lite i mitt hår. Vi ville att Nganga, vår busschaufför, skulle hålla i den, men han vägrade. Peters dotter sa att kenyaner trodde att kameleonter stod i förbund med satan, -bara det en anledning att skaffa en som husdjur! Hysteriskt gullig var den också som sagt.
Saknar er... Över och ut. /Alva
P.S. Camilla: jag fattade inte riktigt det där med kortet? D.S.
Dåliga nyheter
-Jag är sjuk, igen; min ena tårkanal har svullnat upp, jag har huvudvärk och mår illa. Jag har väl fått AIDS nu igen...
-Mt Kenya är uppskjutet till första veckan i mars p.g.a. läget.
-Elsas besök kanske skjuts upp! (Min inre balans kanske skjuts ner!)
-Kapitalistfascisterna tar över internatet.
-Jag har hemlängtan.
-Nyss fick jag höra att myndigheterna har beordrat att tömma Jamhuri Park på "flyktingar"! (Hoppashoppashoppas att det inte är sant.)
-Alla människor på det här stället läser om våldet i DN och kontaktar sedan en mindre svensk tidning för att berätta om situationen (som de egentligen inte har mer koll på än någon annan). Samhällets ironi, ah.
-Vår praktik (som jag har sett fram emot i ett halvår) har även den skjutits upp på obestämd tid.
-Samhällarnas resa till Rwanda under påsklovet har blivit 1500kr dyrare eftersom vi måste flyga istället för att åka buss genom Kenya, som den egentliga planen löd.
-Två av de personer (inga namn nämnes än) som står mig närmst tänker åka hem om en månad.
Goda nyheter
-Idag och igår har åtminstone Nairobi varit lugnt.
-Jag har fått min andra krönika publicerad. Inte en jättebra sådan, men alltid något.
Om ni slår samman värdet av de här nyheterna så tror jag att även ni kommer fram till ett summa summarum av minus femtiotusensjuhundratrettioelva på solskensskalan. Dock har jag roat mig bäst jag kunnat det senaste:
Igår skrev My och jag, med inspiration av samhällslektionerna, hemliga lappar (pyntade med kända frihetskämpar/terrorister så som Usama och Mandela) till några utvalda. Vi pyntade mitt rum med löv och annat "bushigt", en världskarta, rökelser (dimma) och diverse gerillamat. Vi utstyrslade oss (My-skäggstubb, pallesjal och ett handgranatsbälte med passionsfrukter. Jag-sjal, mössa och ett självmordspaket runt magen av gamla te-kartonger och silvertejp) och begav oss sedan att röva bort övriga tänkta medlemmar. I dimman och bushen formades sedan en terroristgrupp (eller frihetskämpegrupp? dobido) av sju med kodnamn etc. Klar stämningshöjare. (Ända tills jag imorse klev upp ur sängen och snubblade på en plastgran.)
Idag hälsade vi på hemma hos vår internatföreståndare Peter [piitah]. Hans fru byggde jättesnygga möbler av gamla vrakdelar och de hade alldeles för många hundar (bla. nio valpar med mycket hud och lite simultankapacitet). En hund hade för två år sedan blivit uppäten av en stor leopardhona som härjat i området! Snacka om osvenskt sätt att dö på. Vi åt kaka, drack te och diskuterade i solen, gosade med valparna och jag hittade en kameleont. Den var otroligt söt och fick, efter en rundvandring över diverse armar, bo lite i mitt hår. Vi ville att Nganga, vår busschaufför, skulle hålla i den, men han vägrade. Peters dotter sa att kenyaner trodde att kameleonter stod i förbund med satan, -bara det en anledning att skaffa en som husdjur! Hysteriskt gullig var den också som sagt.
Saknar er... Över och ut. /Alva
P.S. Camilla: jag fattade inte riktigt det där med kortet? D.S.
