Hej eskapister, här kommer ett till inlägg (allabaånej), trots att jag skrev ett igår, men jag kände mig lite inspirerad.

Igår skulle My, Miahabo och jag gå och ta ut pengar, kanske lite fredligt köpa ett äpple. När vi kom till köpcentret hade ett litet tält slagits upp mitt i gången. Där fanns en massa formulär och människor i vita rockar. "Ja! Skänka blod! Gud vad roligt!" (På norrländska dessutom.) Jag hade knappt uppfattat vad det var för evenemang förän Miahabo hade fyllt i samtliga lappar. Jag tänkte "Egentligen, varför inte?" och låg några minuter senare med en slang i armvecket (dessutom höll den på att flyga ut för att jag kramade bollen så hårt så doktorn fick plåstra fast den). Det var faktiskt lite kul. Blodet flöt så smidigt och fort, och efter fem-tio minuter hade de tappat mig på en halv liter. Jag fick en tack-lapp och en läsk. Sedan köpte jag en kopp masala chai latte och hällde i mig (idag märker jag att tungan är skållad), för jag var så yr. Men nu mår jag bra, det enda som märks är, vad som skulle kunna vara, ett litet, knarkigt injiceringshål i armen. Vad jag inte tog med i beräkningen var dock vår lilla bergsbestigning som skulle äga rum följande dag, dvs. idag. Jag antar att det var en kombination av det faktum att jag inte har världens bäsa kondis, men det var nog ändå lite för att jag var blodfattig som jag mådde lite illa. Men utöver de brantaste bitarna var det lugnt. Berget, eller bergen, för det är liksom fyra kullar på ett berg, heter Ngong hills och är hela 349 meter högre än sketna Kebnekaise. Ngong betyder "knoge" och det ser verkligen ut som en sådan (se länkad bild). Jag ska inte ljuga: första biten när det var som brantast var faktiskt jättejobbig, men resten gick bättre och berget var väldigt vackert. Moln svepte omkring oss, rovfåglar seglade på uppvindarna, masajer i färgglada kläder vallade getter och på ett ställe, där det var lite djungelaktigt, hittade vi en jättesöt kameleont. Denna bestigning tog ändå bara några timmar, och nu känner jag mig inte lika kaxig inför Mt Kenya, som är dubbelt så högt (5199m) och kräver vinterkläder och tre övernattningar. Av någon anledning är jag ändå väldigt taggad på att sova i iskall sovsäck, äta slemmig mat och vara oanständig i några dagar. ..hm. Mer om det när det närmar sig.

Btw: jag gillar inte reklam, men snälla ni, ladda ner skype (jag har tom. direktlänkat)! Det är helt gratis och om man har tur kan man faktiskt prata med varandra! (Har man otur låter det turk på burk.) Jag heter offworldcolonies.

Kärlek! (Elin sa att jag måste jobba på min image som ond, så det blir ingen kärlek till er idag.) /En tiger som skäms

Kära auskultanter (ännu ett ord att slå upp),

Just nu har jag lite mycket hemlängtan. Igår var jag dock ute och virvlade mina lurviga (hm, lät inte lika vackert som om Rönnerdahl..) och det blev en riktigt najs kväll. Läget i landet är stabilare, men allt som oftast hör man avlägsna knallar, så det är inte på något sätt över. Som ni kanske har läst har Kofi Annan dykit upp för att medla och han har än så länge lyckats få de båda ledarna att le och ta i hand samtidigt, vilket uppenbarligen är en bragd.

Ang. i-val, mina ärade Schillerskafränder, så får ni gärna be Marielle eller Nicolas eller vem det nu är som är ansvarig, att posta lösenordet fort som fan så att jag inte får en kurs jag inte vill ha bara för att de är glömska. Jag har kollat alla mina tre mailadresser, även kunskapsnätet. Nada. Vad har ni valt föresten? Jag är nyfiken.

Veckans ornitologiska fynd: Härfågel i trädgården.
Veckans kampanj: Stoppa shoppingbussen!
Veckans Göteborgshumor: Kibera-innevånarna! Dels det att de ruckade bort 1 km järnväg under sloganen "No Raila -No rail! (Raila är alltså deras presidentkandidat) och att någon hade sprejat "Peace wanted alive" på en mur i området.
Veckans måste-ha: ingenting.
Veckans första-gången-i-mitt-liv: köpte örhängen till mi själv!
Veckans dikt (inte så värst fin, men tänkvärd): av Finn Zetterholm
Jag vet att det finns tre kvinnor

som bor i ett kollektiv

Och alla är oberoende

och lever sitt eget liv

Dom fördelar det som ska göras

i samstämmig demokrati

Dom odlar biodynamiskt

och hushållar med energi

 

Dom har inga egna barn för

det behöver man inte få

Men dom har diskuterat att

adoptera möjligtvis två

 

Tre harmoniska vuxna kvinnor

som lever ihop med varann

Istället för att bo i kärnfamilj

i ett äktenskap med en man

Men dom har helt vanliga känslor

dom träffar män när dom vill

Ibland kommer t ex en

på besök, som bor strax intill

 

Jag förstod på ett tidigt stadium

att den här samlevnadsformen var fin

Jag var bara fem, när jag läste om

Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin

/Alva på det o-unisona internatet

P.S. Vem är Anonym som skrev;
"TE!!! mhh, jag ser fram emot att ta en kopp när du kommer hem, jag har funderart på att det finns två saker som gör oss lika?, inte så rätt ord, men två saker som vi har gemensamt pyssel och te. Låter som bra egenskaper om man ska starta en syförening. haha, vet inte vad jag pratar/skriver om.saknar dig te gumman"

P.S.2 Elin, dina brev har kommit fram! Jag dog lite grann, tack o tack. <3 (Hehe.)

P.S.3 Här kommer lite andra internatmänniskors bloggar:
Gabriel, Salomon, Jessica, Mikkaela, Anna, Linn, Nadja, Miahabo, ..finns säkert fler, har bara inte hittat dem ännu.
Jag tänker inte kommentera någon av dem, ni förstår nog själva.

D.S.

Hej medmänniskor!

Läget här är lugnt; politiska spänningar är fortfarande närvarande (oppositionen kommer hålla demonstrationer nästa vecka) men folket (de som kan i alla fall) har återgått till vardagslivet. De människor som blivit ivägjagade från sina hem, och därmed är flyktingar i sitt eget land, har samlats upp på olika platser. Det närmaste "flyktinglägret" ligger i Jamhuri-parken, bara en liten bit från skolan. En tjej som heter Martina och gick här förra året volontärarbetar i parken, och hon visade runt mig och några andra kompisar där. Vi fick också en lista på förnödenheter som behövdes och följaktligen bestämde vi oss för att starta en insamling på internatet. Jag lånade en burk från köket, pyntade den med några lappar med information ("HJÄLP FLYKTINGARNA!") och ställde den i köket. Idag gick jag, My och Miahabo till Nakumatt (supermarket) och inhandlade föjande livsmedel för motsvarande 350 kr:
-7 liter mjölk
-5 kg bröd
-4 kg socker
-4,6 kg tomater
-1,2 kg te
-48 st plasttallrikar
-50 st plastskedar
-1 fotboll
Sedan fyllde vi bergsbestigarryggsäckarna (dagens längsta?) till bredden och begav oss till parken, där vi även skrev upp oss som volontärarbetare (dock vet jag inte riktigt hur det blir med den saken. De timmar som vi kan, eftermiddagar och helger, har de redan folk så det räcker).  Det var ju inte på långa vägar något stort bidrag med tanke på att det bor ca. 800 människor i parken (och ännu fler kommer vid mattid), men många bäckar små välter ofta stort lass, som Lakritstrollet skulle sagt.

Den här situationen, som ett tag antog Rwanda-aktiga drag (om du inte känner till vad som hände i Rwanda uppmanar jag dig att se filmen "Hotel Rwanda" (eller "Shooting dogs", men den förstnämnda är bäst tycker jag), både sevärd och tänkvärd!) fick mig att tänka på en gammal punklåt av Charta 77 (ett band som jag brukade lyssna på vid mina bittra 13 år och som jag idag, med ålderstigna ögon tycker är riktigt dåligt men i alla fall).
"Snälla herr president här har hänt nåt hemskt; bröder mördar bröder överallt
Ja visst är vi svarta och visst kan vi fatta att Ni inte har tid just idag
Humanitära skäl, brödrafolkens väl, följer också den tillgångens lag"
Politikerna verkar verkligen värdesätta sina egna positioner och karriärer framför sitt folks välmående. Blä.

Edwin kommenterade mitt förra inlägg med följande: "Så fort jag hör ordet aidssmittad får jag för mig att personen i fråga ska hoppa fram och bita i en bara för att man inte har aids. Är det bara jag som har den rädslan? Jag borde söka hjälp." ..Och även om jag förstår att det var ett lite extravagant uttalande, så tror jag att det är ganska vanligt att folk tillskriver aids en massa rabiesliknande symtom, av simpelt ovetande. Däri tillkommer här en kort lektion i vad aids innebär (så slipper ni gå rädda för att jag ska komma hem som  zombie): Aids är slutstadiet av en sjukdom som heter HIV. HIV kännetecknas av svåra skador på immunförsvaret, vilket medför att den drabbade är extremt känslig för infektioner. Den som är aidssjuk dör alltså inte av sjukdommen aids, utan av ex. cancer eller lunginflammation.
HIV kan överföras mellan människor på tre sätt:
-Via oskyddat sex.
-Via blod. (Förekommer bland knarkare som delar spruta.)
-Från mor till barn. (15-30% risk för barnet om dess mor är hiv-smittad.)
Hiv kan alltså inte smittas via saliv, pussar eller kroppskontakt.


P.S. Jag har återigen skaffat gästlösenord till min bilddagbok: "ehuru" (Gunnar i våra hjärtan). /D.S.

Jag har blivit skjuten! Med inte mindre än två skott; rakt genom öronssnibbarna. (Visst känns en viss hatkärlek inför ordet "snibb"?). Jag har med andra ord piercat öronen, och nu pryds de av varsin tapperhetsmedalj i guld. För övrigt har här inte hänt särskilt mycket.. vi följer nyheterna samtidigt som tristessen tuggar på våra tånaglar. (Ew.) Beroende på läget får vi gå ut på dagarna, men inga längre sträckor. På kvällen råder strängt utegångsförbud, även på helgerna. Läget känns ändå lite lugnare nu, trafiken rullar och det är inte lika läskigt tyst på kvällarna som för några dagar sen. För att förneka vår fångenskap fördriver vi tiden med mer och mindre värdefulla sysselsättningar:
-Jag försöker virka en mössa (tack för nålen Lina!), men det liknar mest ett överdimensionerat, blått popcorn.
-Igår handlade vi ingredienser till bröd och bakade jättemycket hela dagen. Sedan gav vi en del av brödet till vakterna, och resten (merparten) till några stackare i Kibera (vi skickade det med Elinas inhemska pojkvän Tom) som fått sina hus nedbrända.
-Vi kollar på för mycket film.
Ingen post har kommit fram på kanske tre veckor nu heller... En av våra praktikplatser i Ulandskunskapen, en kooperation där AIDSsmittade kvinnor gått samman och säljer smycken, har brunnit ner. Tråkigt värre.

Kibaki (presidenten) har föreslagit en koalitionsregering, men personligen har jag svårt att se det som en möjlighet... Raila (oppositionsledaren) vill ha omval, vilket jag antar är mer rättvist, men ändå bävar inför, för det kommer säkert innebära ytterligare oroligheter. Suck, suck.

Aningen gammal, men i alla fall: min kompis Marja/Miahabo pratar med DN (mitt foto!).

Tack för att ni skriver, det muntrar upp! Det enda jag är rädd för just nu, är att bli hemskickad. Kramar /Alva