(Varning för långt inlägg! Bör läsas med tillbehör som t.ex. te.)

Första dagen var fin. Vi gick en knapp mil genom en mycket vacker och gammal skog med lianer (=djungelvibbar). Den blev ännu mer mystisk och vacker när jag fick reda på att Mau-Mau gerillan, en grupp frihetskämpar/terrorister som kämpade mot kolonialbritterna för ett självständigt Kenya på 50-talet, hållit till i skogen (även längre upp i grottor i bergen). Vägen var pyntad med gigantiska högar färskt elefantbajs här och var, så man såg gärna till att ha en guide i närheten (området kring berget är reservat och vilda djur går därför fritt). När vi kom fram till stationen (ett hus med stora sovsalar) hade mörkret precis sänkt sig över berget. Små skogsbränder som härjade längs med bergssidan syntes från långt håll som vårdkasar i natten. (Måste tillägga att jag inte i första hand föredrar att skriva "vårdkase" då det ofrivilligt för tankarna till "vårtklase" -ett ord som för gåshud med sig.) När jag gick ut senare den kvällen för att borsta tänderna fick jag se den vackraste stjärnhimmel jag sett i hela mitt liv. Det är svårt att beskriva, och jag funderade inte en sekund på att försöka ta kort på den, men man kände sig.. otroligt liten, vid åsynen. Dock inte hopplös, utan tacksam, som en del av miraklet. Så otroligt många stjärnor att man knappt kunde urskilja stjärnbilderna. (Det här börjar låta som Monty Pythons "The Galaxy Song".) Den beryktade känslan av religiositet slog däremot inte till -av evolution är jag kommen och som ateist fortfarande övertygad. Tyvärr, Gud.

Dag två. Vi vandrade i åtta timmar över bergskammar och ner i dalar och tog oss sakta men säkert uppåt. Landskapet hade nu gjort sig av med allt i trädväg för att istället likna nordisk fjäll med grästuvor, rissnår och kryptogambeklädda klippblock. (Kryptogamer är alltså lavar o.dy: växter som är mycket känsliga för luftföroreningar och därför inte syns nere i Nairobi. Visst är det ett fint ord?) Trots att det var jobbigt minns jag att jag trivdes hela vägen -den klara luften, den vackra naturen.. det låter klyschigt och det var det. När vi började närma oss nästa station fick vi se klippdassar (eller hyrax, som de heter lite mer internationellt). En klippdass ser ut som en mycket liten björn eller ett väldigt stort marsvin (eller snarare en korsning mellan de båda) och dess närmsta släkting är elefanten. Förvirring? Betänk att t.ex. delfinen är närmre släkt med människan än tonfisken. Ibland sållar evolutionen bort mellanting och då kan det se lite knepigt ut i efterhand. Hursomhelst: luften var tunn, kylan total och tröttheten stor. Jag var för en gångs skull förutseende: hade med mig två sovsäckar, sov sked med Miahabo och drog Elsas tehuva långt ner över öronen, så jag frös inte anmärkningsvärt under natten. Följande dag skulle vi stanna vid stationen för att vänja oss vid höjden (4200 m.) och bara göra en mindre utflykt. Medan vi vandrade blåste en mindre snöstorm över oss och jag råkade följaktligen i ett intressant samtal om snö med en av guiderna. Hon var mycket nyfiken på hur vi hanterar de snöbeklädda månaderna i Sverige. Do you go to school? Where are all animals? Can you drive cars? Många självklara saker ställdes på sin spets. Försök själv att förklara vad en plogbil är om du inte kan ordet. Väl nere vid stationen igen satt vi och matade oblyga klippdassar med överblivna nudlar och ingefärskakor, för att sedan lägga oss tidigt. Hitills var jag bara nöjd med vandringen.

Dag fyra, 01:00 på natten. Vi blev beordrade att äta något energirikt men litet, "annars spyr ni bara upp det". Jag tror det blev en knäckemacka och en mugg varm choklad. Sedan, ut i mörkret. Och det var verkligen mörkt; himlen var mulen så den enda ljuskällan i hela världen just då, var våra pannlampor som lyste någon futtig meter ut i mörkret. Jag och Kleo började nästan samtidigt att lite hopplöst sjunga på "Vi är påväg, vi ska gå tillsammans du och jag..." -ni vet, sommarlovsmorgonserien där alla djuren dör under vandringen. Luften var tunn -emellanåt kändes det som att man bara fyllde lungorna med vakuum. Utöver våra hasande regnbyxor och hesa andetag hördes ingenting. De flesta kollade ner i marken, som inte längre pryddes av växter utan bara var snöblandat grus. Allt eftersom blev det brantare och vi gick saktare och saktare. Blåsten tilltog, mörkret tycktes mörkna. Efter en mindre evighet började modet sjunka. Folk hade huvudvärk, somliga spydde, somliga grät. Och än var det två timmar tills solen skulle gå upp. Själv frös jag något förfärligt om tårna, och jag minns att jag tänkte "det kan inte vara värt det här". Miahabo, som dagen innan hade fäst stor vikt vid hur mycket hon hatade uppförsbackar, höll mig ändå uppe med orden "Alva, om du inte är dödligt sjuk så vänder du inte om!" när jag beklagade mig. Jag är glad att hon gjorde det, även om hela natten var en mardröm. Så fort ett grått dis började synas långt bort i mörkret höjdes stämningen en aning -solen var påväg! Ännu en klyscha, men det var som att solstrålarna liksom innehöll lite livsgnista. Vi befann oss uppenbarligen inuti ett moln, för det sakta eskalerande ljuset var mycket skumt och oplacerbart. Men det kom, och de sista timmarna upp mot toppen blev mer hoppfulla. Efter ett tag började berget ta form framför oss, och ljuset avslöjade en destruktiv brant utan botten nedanför våra fötter. En guldgul kant sprack fram långt borta på himmelen, över vad vi först trodde var höga, svarta berg, men som visade sig vara moln! De första färgerna syntes när skyn med ens blev helt rosenfärgad. Utan undantag den vackraste, och mest välkomna, soluppgång jag sett någonsin. Nu började klättring istället för vandring. Vissa ställen var riktigt livsbejakande -när man skulle hoppa mellan ishala klipputskott över en svart avgrund ångrade en del av mig att jag inte tagit itu med mina memoarer. Toppen närmade sig och rädslan över att behöva amputera bort eventuellt förfrusna lilltår överstegs av fokus på målet. Flaggan var nu vår. Världen var vår! Molnen låg under oss. Jag var bland de fem första upp. Vi stod en stund och bara tittade, fångade stunden. Jag sa: "Ganska ovärt, eller vad säger ni?". De andra uppskattade inte ironi. Jag satte mig utmattad i en klippskreva och kippade efter syre. Efter en stund kom jag att tänka på mina förpliktelser och jag halade upp bäckahästen ur min frostiga ryggsäck. Jag satte även en svensk tandpetsflagga på toppen som en hyllning till lagomheten. Några bilder blev det allt, tyvärr suddiga då molnen var omkring oss. (Snart ska jag försöka ladda upp dem.) När alla hade kommit upp, fått eufori, och tröttnat på den bitande vinden, var det dags att gå ner igen. Den vandringen var mest som en suddig dröm. Trots att jag var bland de få som inte drabbades av huvudvärk blev jag liksom berusad på nervägen -på det dåliga sättet. Under nedstigandet upptäckte jag också att mina fingrar hade svullnat upp till motbjudande prinskorvar av tryckskillnaden. Väl nere var det dags att raskt packa ihop allting och sedan vandra ytterligare fem timmar ner till det ställe där bussarna skulle plocka upp oss. Ingen sömn, ingen mat och regn uppå det. Tillbakavägen var mindre charmig och följande två veckor låg jag i sängen med bihåleinflammation. Såhär tre veckor senare kan jag ändå säga att det var värt det, och i vilket fall en upplevelse att se tillbaks på när man om sextio år förhoppningsvis häckar med haschis i någon gungstol.