Ni får ursäkta att allt kommer nu -ibland har man skrivlust, ibland har man det inte. Bihåleinflammation efter Mt Kenya gjorde mig inte jättetriggad. Men, inget tyckasyndomdrävel nu. Tiden går så fort, bara två och en halv månad kvar nu! Otroligt. Jag tänker mycket på hemresan nu. Och att komma hem till sommaren också! "Blott Sverige svenska krusbär har.." Dock måste bekännas att Rwanda är det vackraste land jag någonsin sett. Verklighetens Hobbitland. Gröna kullar vart du än ser. Antingen befinner du dig i en dal eller på en kulle -hederlig flack mark finns inte. Kullarna är rutiga av olika terassodlingar -passionsfruktsrankor, bananträd, tebuskar.. Skog av palmer och eaculyptus. Rwanda var dessutom mycket mer "Afrika" i den bemärkelsen av västerländska fördomar: kvinnor i färggranna tygstycken med bananstockar på huvudet och hela det köret. Deras president har dessutom föbjudit plastpåsar och infört en allmän städdag i månaden, så landet är väldigt rent -som Nairobi-bo till och med uppseendeväckande rent. När vi skulle se på Vi-skogenprojekt blev barnen om möjligt ännu mer till sig när vi kom. En liten ouppmärksam stackare sprang in i en vägg. Även om landet generellt är fattigare än Kenya, märktes det inte på folket. De flesta hade självhushåll, så det fanns inte lika mycket uppenbar fattigdom (t.ex. inget slumområde). Inte heller lika mycket överklasskvarter. Huvudstaden kändes ganska mycket bonnhåla: den hade bara ett litet köpcentrum. (Men jag hoppas inte att jag fick det att låta negativt!) Busslinjer och tåg saknades -istället tog man sig fram med matatu eller, det som jag föredrog, motorcykeltaxi. Hotellet vi bodde på låg sju km från Kigali centrum så vi åkte motorcykel i stort sett varenda dag. Finast var det på natten. Närheten till den flyktiga marken. Den kalla, vinande luften. Fullmånens bevakande sken. Och alla miljoner små tända husfönster som från fjärran kullar bildade en placebo-Vintergata omkring en.

På tisdagen hade vi tema "folkmord" och åkte runt och tittade på musséum, minnesplatser och kyrkor. Kyrkor var vanliga tillflyktsorter för tutsierna då de trodde att inget ont kunde hända dem där. Ack så fel man kan ha; i en kyrka vi besökte mördades tio tusen människor på en gång med handgranater. Dödskallarna var uppställda på rad och allt var ytterst overkligt. På kvällen skulle vi äta på Des Milles Collines -hotellet som "Hotel Rwanda" handlar om (jag tar föresten tillbaks att jag rekommenderade den, för jag läste en artikel om hur förställd den var). Väl där hamnade vi mitt i den pågående filmfestivalen och satte oss ner lagom till premiären av "When I shook hands with the devil". Enormt stark film och mycket trovärdig! Kanske främst för att vi hade besökt alla platser där den utespelade sig samma dag (nackhåren reste sig när de körde in på hotellet där vi satt), men ändå. Rekommenderas varmt till dig som vill veta mer om folkmord, Rwanda, FN, maktens korridorer eller mänskligheten i allmänhet.

Hemresan blev en mindre katastrof. Min kompis Salomon upptäckte i sista minuten att han hade tappat bort sitt pass och väntar just nu, ensam, i Rwanda. Förmodad hemkomst onsdag. Lille vän. När vi landade i Nairobi trodde jag nästan att vi hade kommit fel -regnperioden hade börjat på allvar medan vi var borta och gatorna var översvämmade. Trafiken var kaos rakt igenom. När vår chaufför Julius (som föresten är lite halvkänd musiker här och nyss har släppt sin andra skiva) försökte ta en genväg hamnade vi i en ännu värre trafikstockning mitt ute i ingenstans bland lera och kossor. Resan tog fyra timmar istället för en och en halv. Jag fick låna Majas mp3 och lyssnade sönder låtarna från musikalen Hair. Det kändes jättepepp med "Let the sun shine!" när regnet strilade ner från en betonggrå himmel. Väl hemma fann jag i alla fall två brev och några mejl, de blev en substitut-sol.

Till mina kära vänner francaise: Hur var det? Jag vill höra allt - glädje som misär!

Sverige är nära nu. Tänker på er! /Valur