Våren.

Är det ångorna av jästa snigellik som får även de mulnaste gubbarna att se nykära ut? En soltimme mer och man börjar recitera Karin Boye. Sällan gick jag runt och kände mig småkär och odödlig, men i helgen gjorde jag det. Inte bra för min cyniska image. Jag ska försöka sätta fingret på det.

Bild av Ed Fella

Fredagkväll. Höns och folk sjöng in den älskade våren alltmedan hösten eldades upp. Jag drack sol och doft och kanske lite vin och dansade på tok för mycket. Viftade även brådmoget runt med en pipa. Vaknade i Syltburken. Fnissattack och fänkålsgröt. Kom på att jag glömt min tröja, men vännerna hade ett bytesbord där jag fann ett nytt plagg samt fem ekologiska miniatyrbrännvinsflaskor som ingen haft mage att roffa åt sig. Förrän nu. Hjälpte lillknodden från Stargatan att fånga spindlar till hans bönsyrsa och begav mig hemåt.

Söndagmorgon. Samma knodd som ovan har fått Bilbo läst för sig som godnattsaga kvällen innan och kommer inspringandes med andan i halsen; "Jag har ringen!", varpå alla nyvakna vuxna män i huset förvandlas till Gollums och brottas runt så att stolar och porslin flyger hej vilt. Vidare till Holma där squashsådd, B:s leende och skitiga jeans samt lunch på en trasmatta i solen förgyller tillvaron. Fingarna i jorden och fötterna på molnen. Krig med mögligt surkålsdoftande gräs. Rödstjärt i träden. Nässlor, senapskål och jordärtskockor i ryggsäcken på tåget hem. Blicken fjärran.

/A