"Måsarna skränar, och intet ljud i naturen är i grunden mera förfärande än dessa vackra, pärlrena fåglars oförsonliga skri. Kråkor och korpar yttrar sig inte heller barmhärtigt, men i deras dova kraxande bor det dock en smula självbesinning. Sparvhökens korta skrik är strängt och onådigt, men som alla rovfågelskrik dock av en viss korthuggen anständighet. Men måsskrik är oanständiga, de är vettlösa som sekteristisk sång, som hotelsevrålen från farliga förryckta. Det obönhörliga apokalyptiska larm som höjer sig från en flock skrikande måsar är inte bara en plåga för örat, det oroar också själen." skrev William Heinesen, färöisk författare, kompositör och konstnär.

Göteborgare till själs kan jag inte hålla med. Måsljud ger mig gåshud och löften om havet. Men jag uppskattar ändå den litterära omfamningen av fågellätena. När jag valsar runt bland gravarna med min kratta bland uppmaningar som "Hvíl i fridi" hör jag mest strandskatornas upphetsade vadartjatter. Strandskatan heter för övrigt tjaldur på tungomålet och har förärats titeln nationalfågel.

På öarna har de sedan lång tid tillbaka varit beroende av fåglarna. Mina många miljövetartankar och djurrättstankar som brukar gå så bra ihop ställs på sin spets här. Det är oerhört svårt att odla något i det karga landskapet och människorna har traditionellt tilgodosett sitt energibehov från olika djur, främst fisk och fåglar. Jag läste i en artikel att man för länge sedan även använde unga stormsvalor som lampor. De plockade den feta havsfågeln, trädde en veke genom kroppen och tände på. Känns ju snarare som en makaber installation av Dalí än ett husgeråd och samtidigt inte konstigare än att göra tvålar av djurfett som överallt annars i världen. Jag har stor förståelse för att dra upp en öring med spöt istället för att importera bönor från långt över haven. Men efter att ha läst på om den färöiska grindvalsjakten blev jag oerhört illa till mods. Hyckleriet stockade sig i halsen. Grindvalsjakten är inte snygg för ögat men antagligen inte hälften så hemsk som konventionell grisslakt. Valarna simmar ju trots allt fritt i havet innan de blir dödade. (Läs mer på eget bevåg.)

Jag hackar loss grästuvor från grusgångarna och tänker på en annan kyrkogård, Stampens i Göteborg. Den är en liten oas mitt i stan. Ett lummigt lugn bortom gatukorsningar och trafikmyller. Där ligger min egen morfar och förmultnar. Platsen passar honom, spårvagnschaufför som han var. Det var längesedan han dog men jag har bara besökt graven en gång. Jag kände honom inte närmre än ett barn känner sin morfar, men framför allt är jag inte religiös och blir hellre sentimental av att titta på en fin bild jag har av honom. Där står han på en båt med ett stort solbelyst leende och en ännu större torsk i näven. Han älskade att fiska. Ovanför en av de gamla ingångarna till Stampens kyrkogård finns en skylt med en uppmaning. Det är den som helt plötsligt når mig. Den sammanfattar så elegant det virrvarr av tankeriktningar som uppstått där jag går, en wannabevegan och ogräsrensare långt ute på Nordatlanten, med hela vårens humanekologi och eftermiddagsfikan med diskussioner om arv, klass och miljö susandes i huvudet.

P.S.
Äta bör man annars dör man.
Jag vill äta utan att nån dör.
Vet någon hur man gör? /D.S.