Lite så
Fint av Annie Wah.
Jag har också känslor. Glöm inte att lägga tillbaks dem i lådan när du lekt klart med dem.
Stadsaporna, tillväxttilltron och framtiden
Lite seriöst och ostrukturerat.
Jag liftar till skolan och får då ofta svara på frågan vad det är jag studerar. “Humanekologi är ungefär som miljövetenskap, fast med mer kulturell och social ingång än naturvetenskaplig” brukar det låta ungefär. En kvinna kommenterade: ”Spännande ämne. Jag kommer aldrig i kontakt med miljön.” Trots att jag tyckte att påståendet var fullkomligt orimligt förstod jag vad hon ville säga. Där satt vi, i en bil, på en motorväg, på väg från en stad till en annan. Hennes upplevelse av situationen var att hon aldrig kom i kontakt med miljön. Samtal i bilar blir ofta korta och ytliga, den filosofiska diskussionen om definitionen av vad miljö är uteblev. Men jag började fundera över hur framtiden kan se ut, när redan så många människor är urbana i själen (för att använda ett klyschigt och diffust ord som sammanfattar ens inre sammansättning av arv, miljö, normer, kultur, känsloliv, etikuppfattning etc.). När tryggheten är större på asfalt och i shoppinggallerior än i en skog.
Idag bor mer än halva jordens befolkning i städer och ofta långt från den miljö och natur som producerar deras dagliga basbehov. (Därav givetvis inte sagt att halva jordens befolkning känner sig trygga i shoppinggallerior, snarare konstant otrygga i slumområden..). Människor i postindustriella samhällen är generellt alienerade från (främligar för) marken som föder dem och blinda för banden mellan miljöproblem och sociala problem. Jag tror inte att någons utopisamhälle är ett samhälle där alla konstant är tvungna att tänka på tillgång till mat, men jag tror inte heller att en mer lokalt interagerad matproduktion behöver vara varken en historisk tillbakagång eller ett tvång. Framför allt är det oundvikligt att framtiden innehåller ett minskat avstånd mellan människor och matproduktion om den ska vara hållbar.
”Jag vill inte att vi ska skövla skogarna, men jag vill ju fortsätta få nya android-appar.” lät det när frågan om ett hållbart framtidsscenario kom upp i en vänskapskrets. Mänsklig nyfikenhet och uppfinningsrikedom, utbildning och teknologi bör upplyftas och tillvaratas av samhället, men är det verkligen ett ickesinande tillskott av android-appar som skänker oss lycka eller kan det motsvaras av något annat? Den glädjen skulle kunna existera ihop med mer fritid och mer kollektiva projekt som inte är vinstdrivna. Dessutom får knappast coltan-gruvarbetaren i Uganda, teknikern i Indien eller de som bor jämte soptippen i Ghana ta del av glädjen ”appen” skänker.
Ett hållbart framtidsscenario är beroende av systemförändring, inte individuella jag-väljer-ekologisk-mellanmjölk-lösningar. Sverige har två myndigheter (med 360 anställda) som undersöker hur vi kan öka tillväxten, men ingen som undersöker om jorden överhuvudtaget klarar av mer tillväxt. I de stora korridorerna lider man fortfarande av nån slags kommunistskräck som gör att man inte vill ta i frågan om tillväxtens hållbarhet ens med tång, och där jobbar man ändå med den sortens politik dagligen. Jag sitter här och skriver om konsumtionsteorier i en studiemiljö där alla förväntas äga en egen laptop. Samtidigt förväntas elektronikskrot öka med 500% i Indien de närmaste 10 åren. Då spelar det ingen roll om de nyproducerade föremålen har blivit energisnålare och innehåller färre miljöskadliga ämnen. Så länge vi har ett expanderande samhällssystem med linjär resursförbrukning kommer sopberget att växa (hittills återanvänds ca. 5% av det som slängs av hushållen i Sverige). Tillväxtkritiken måste frikopplas från att vara en vänsterfråga och bli en allas fråga. Nu.
Jag liftar till skolan och får då ofta svara på frågan vad det är jag studerar. “Humanekologi är ungefär som miljövetenskap, fast med mer kulturell och social ingång än naturvetenskaplig” brukar det låta ungefär. En kvinna kommenterade: ”Spännande ämne. Jag kommer aldrig i kontakt med miljön.” Trots att jag tyckte att påståendet var fullkomligt orimligt förstod jag vad hon ville säga. Där satt vi, i en bil, på en motorväg, på väg från en stad till en annan. Hennes upplevelse av situationen var att hon aldrig kom i kontakt med miljön. Samtal i bilar blir ofta korta och ytliga, den filosofiska diskussionen om definitionen av vad miljö är uteblev. Men jag började fundera över hur framtiden kan se ut, när redan så många människor är urbana i själen (för att använda ett klyschigt och diffust ord som sammanfattar ens inre sammansättning av arv, miljö, normer, kultur, känsloliv, etikuppfattning etc.). När tryggheten är större på asfalt och i shoppinggallerior än i en skog.
Idag bor mer än halva jordens befolkning i städer och ofta långt från den miljö och natur som producerar deras dagliga basbehov. (Därav givetvis inte sagt att halva jordens befolkning känner sig trygga i shoppinggallerior, snarare konstant otrygga i slumområden..). Människor i postindustriella samhällen är generellt alienerade från (främligar för) marken som föder dem och blinda för banden mellan miljöproblem och sociala problem. Jag tror inte att någons utopisamhälle är ett samhälle där alla konstant är tvungna att tänka på tillgång till mat, men jag tror inte heller att en mer lokalt interagerad matproduktion behöver vara varken en historisk tillbakagång eller ett tvång. Framför allt är det oundvikligt att framtiden innehåller ett minskat avstånd mellan människor och matproduktion om den ska vara hållbar.
”Jag vill inte att vi ska skövla skogarna, men jag vill ju fortsätta få nya android-appar.” lät det när frågan om ett hållbart framtidsscenario kom upp i en vänskapskrets. Mänsklig nyfikenhet och uppfinningsrikedom, utbildning och teknologi bör upplyftas och tillvaratas av samhället, men är det verkligen ett ickesinande tillskott av android-appar som skänker oss lycka eller kan det motsvaras av något annat? Den glädjen skulle kunna existera ihop med mer fritid och mer kollektiva projekt som inte är vinstdrivna. Dessutom får knappast coltan-gruvarbetaren i Uganda, teknikern i Indien eller de som bor jämte soptippen i Ghana ta del av glädjen ”appen” skänker.
Ett hållbart framtidsscenario är beroende av systemförändring, inte individuella jag-väljer-ekologisk-mellanmjölk-lösningar. Sverige har två myndigheter (med 360 anställda) som undersöker hur vi kan öka tillväxten, men ingen som undersöker om jorden överhuvudtaget klarar av mer tillväxt. I de stora korridorerna lider man fortfarande av nån slags kommunistskräck som gör att man inte vill ta i frågan om tillväxtens hållbarhet ens med tång, och där jobbar man ändå med den sortens politik dagligen. Jag sitter här och skriver om konsumtionsteorier i en studiemiljö där alla förväntas äga en egen laptop. Samtidigt förväntas elektronikskrot öka med 500% i Indien de närmaste 10 åren. Då spelar det ingen roll om de nyproducerade föremålen har blivit energisnålare och innehåller färre miljöskadliga ämnen. Så länge vi har ett expanderande samhällssystem med linjär resursförbrukning kommer sopberget att växa (hittills återanvänds ca. 5% av det som slängs av hushållen i Sverige). Tillväxtkritiken måste frikopplas från att vara en vänsterfråga och bli en allas fråga. Nu.
/A
