Sitter proppis framför dotan. Mitt första lyckade bak med Herr Husqvarna (=vedeldad ugn): semlebullar & kanellängd. Omnomnom. Det gäller att få ordentligt med fjutt i den. Min vegsambo sitter och kardar ull för första gången, framför kaminen med radiodokumentärer. Sjukt gulligt men jag ska nog inte påpeka det.

 

Jag sitter tänker på helgen, på den här byn och på landsbygden. Vill skriva en vettig text om landsbygdsutveckling till tidningen jag leker redaktör för, men fastnar i mig själv. I helgen var det fest på Folkets hus i byn. Mycket folk, flera dj:s. Jag och homies utsmyckade som ett helt harem. Nästan som vilken klubbutgång som helst (förutom att man vet vilka alla är, men, det gör man ju nästan på sin favoritklubb i stan också). Den här byn är ju himla speciell. I storleksordningen: det finns ingen pizzeria. (:O) Men man kan ändå gå på bandy och yoga och studiecirklar och det finns en kulturförening som fixar så att band och resande teatrar kommer hit och folk hjälps åt. Man kan hävda att det finns exceptionellt bra förutsättningar för en levande by (med folkisfolk osv), men samtidigt bor här bara ca 300 pers.

 

Jag tänker på att det är svårt att vara något annat än stadsmänniska idag. Jag inbillar mig att jag en dag ska kunna slå mig ner på landet på riktigt men oroar mig för jobbtillfällen, sammanhang och gemenskap. Min mardröm: efter att ha letat och letat och till slut ha hittat jobb både till mig och min partner, ett hus som inte är helt fallfärdigt och kanske en dagisplats inom några mils radie, så sitter man ändå där och översköljs av en förfärlig ensamhet. Man kanske har bråkat med sin partner som är den enda man träffar förutom nån gammal vän som kommer på middag en gång om året och man måste pendla fyra mil för att köpa en flaska vin i nån rasistisk håla. Där och då kanske jag inte skulle känna att "åhoj vad ball om det hade funnits en trance-fest på bystugan nu", men jag hade definitivt velat ha någon annastans att gå, en känsla av att jag har ett sammanhang även utanför min tomt.

 

/A