Mitten på mars, och de två stora granarna som stod ivägen för det lilla söderljuset på vår tomt for all världens väg. Granngubben lånade oss motorsåg och kevlarbrallor, svor högt åt byråkrati och skrattade ännu högre när jag förelog förmiddagskaffe. "Vissa bli ju tokiga, får ont i huvve när de int får äta på tie timmar, men jag, jag har lokförarmage. Kan jobba en hel dag utan käk." Någon slags mage hade han ju helt klart. Efteråt bar vi kvist och kubbar, sopade sågspån och kottar. Solen kom fram och helt plötsligt hade vi någon slags veranda att tala om. Hundis blev borstad på sin föllsedag igår, och när jag stod där bland eftermiddagssolens långa skuggor blåste dennes hårboll sakta över den nykrattade isgången, likt en tumbleweed i fjärran västern. Och fastän solen värmt obehindrat hela dagen låg snön sådär självgott, en meter tjock och helt utan några intentioner, att en undrade om det ens är möjligt att det kan bli sommar.

 

Skottade bort en stor ruta i trädgårn dit vi ska forsla trän och tänkte på en mejlkonversation med en vän. "Jag hänger i min stuga och eldar och täljer och kardar fast mest skriver jag. Dricker mycket kaffe och lite whisky, tänker på framtiden." Hen svarade "Herrenadå! Det låter ju fantastiskt!" Och jag tänkte: låter det fantastiskt? Det gör det baske mig. Men varför känns det inte fantastiskt? Jag brukade känna mig så odödlig (eller är det en efterkonstruktion?), nu känner jag mig mest som ett schletet ynkelskrufs. Kanske borde jag försöka trivas lite mer aktivt i tillvaron. Trots allt är den efterlängtad och det är inte dens fel att saker och ting känns som det gör. När jag skottat tills kotorna sa "nähe du" tittade ena sambon ut med en äppelklyfta med en litenliten bit nougat på (produkt av en arkeologisk utgrävning av skafferiet sedan julgodisets tid). Jag åt den på trappen och bestämde mig. Typ såhär: