Här kommer min första uppgift från skrivarkursen. Uppgiften löd: Skriv om en byggnad. Utan att använda bokstaven E.

Sommar var små sårs årstid. Sticka i tån, havstulpan mot häl, skrubbsår av grus och klippor. Små sår och brända axlar. Ovan klipporna, när man klättrat högt, fanns långa skyar och sol. Skyar och hav. Allt var blått, i alla fall i väst. Några oskyldiga, rosavita moln på sin höjd. Doft av ljung och björk. Kor och gräs inträngt bland klipporna i öst. Höbollarna såg så små ut från högsta klippan, som fiskbullar. Där låg min mormor och morfars lantliga tillflykt, min barndoms sommarparadis. Sjöhåla. Sådan är götlaborgsk natur. Hav förringas till sjö, paradis blir håla, dock makrill alltid makrill.

Om svalorna flög lågt för att viska om snara skurar tog vi tillflykt i Rolfs hus. Mormor uppfann ramsan "Alf, Rolf, Adrian, Badrian, Usch och Dusch" för alla huslika vrår på vårt land. ”Alf”, som hästmyrorna nästa käkat upp, var äldst. Snickrat av morfar Rolfs pappa, Alf. Där fick mostrar och systrarna kusin bo. Därpå kom Rolfs hus, där vi fick härbärga. ”Adrian” var mormors husvagn och skrivarstuga, av fabrikat Adrian. ”Badrian” var nyast: badrum och toa för sig, intill Alf och Rolf. ”Usch” var vårt gamla dass. Låg bakom allt annat och stank. Innan Badrian fanns bara Usch. Därom var jag orubbligt fast, att lära mig stå upp och kissa. (Usch var så kuslig och pottan så töntig. Tänk att bara stå i skuggan bakom asparna.) Dusch var kort och gott vår gamla utomhusdusch.

När skurarna anföll och åskan ljöd dovt och nära, fann vi oss hopkrupna i Rolfs soffa. Soffan var också säng för vuxna. Utdragbar. När vi barn sov, kröp vi till kojs i vår hytt: våningssäng i minirum. Jag alltid ovan min lillsyrra. Lakan som luktar nytvättat och vind som busar i asplöv och luckor. Bland stugans nattliga ljud fanns också morfarsnark och gräshoppor. Vi kröp till kojs, för vårt hus var nästan båt. Vårt vardagsrum kajuta och vårt kök kabyss. Vardagsrum, minisovrum och kök var allt som fanns. Så smått och samtidigt så stort. Utifrån var nog svårt att förstå att där fanns många inomhusvärldar alls. Fyra vita knutar och väggar av flagnad brun färg, som häxans hus i sagan. Gamla mossfyllda stuprännor. Flärdfri byggnation av familj förutan stora tillgångar. Morfars stora vurm var båtar. När min lillsyrra fick sitt namn, Hilda, sa han: "Bra namn, hon dofta alltid så gott i maskinrum!". Han fick jobb först på varv och så småningom dök han som grodman. Och han dök bäst av alla. Han fann trasiga rör att fixa och goda musslor att äta. Några vackra vrakbitar från forna dyk fanns uppsatta i stugan. Svåra att finna namn och användning på. Typiska mojäng-grunkor. Skrovliga och uråldriga. Jag såg framför mig massa små fiskar smaka på dom. Små läppar och pussar som fick trä att falla isär.

Vårt hus var skutan på böljan grön när skyarna föll och kattrackorna låg gömda på andra sidan vårt golv. Dom kröp in där bland gamla slangar, cyklar och rostiga hinkar och såg missunnsamt ut på vätan. Tjärpapp och pannor höll oss människoapor torra. Mormor tog fram kritor. Hon slog på radion och gick för att dona fika. Smör och sylt på skorpor. Varm choklad om kylan krypit in till oss. I vita byrån i kajutan fanns mormors naturhistoriska utställning. Ormskinn (ömsat), korviga och kluriga pinnar, strandfynd och skallriga frökapslar från annat land. Samlingspärlan var mormors mini-skorpion, vars karaktärsdrag var att krympa för var gång han togs fram. Han låg ombäddad i bomull och var aldrig lika stor som man kom ihåg. Morfar tog fram sina magiska trix. Mynt kom fram från baksidan öron, kort försvann ut i luft. Först när jag vuxit och blivit stor kan jag urskilja hur olika dom var, mormor och morfar. Nattygsbord av så olika synsätt: å mormors sida Pär Lagerkvist och andra dystra diktfolk, på morfars vitsar och bohuslänsk sånglyrik. Och så höll dom ihop. Stötta mot varandra.

/Skrufs