Igår kom solen. Idag kom vinden. När jag vaknade var det full storm. Jag gick ut med askan och den virvlade upp i näsan. Alla gamla barr i skogen far och flög. Våren riktigt skrek i mina öron: in med det nya och ut med fult och gult! Om den kunde virvla in i mitt huvud, blåsa bort all gammal mög och spindelvävstäckt skit, sopa undan sånt som håller mig tillbaks och göra plats för framtid. Vad gör man med sånt som inte man inte kommer någon vart med, som inte bearbetas utan bara ältas? Lyssnar på en podcast med Bodil Malmsten och hon säger att hon inte mår bra av att prata om saker, utan att göra något praktiskt med tillvaron istället. Att prata om det bara river upp det. Och jag håller med om att det är bra att göra saker, men tänker samtidigt lite försynt att vad fan, har inte hon bearbetat sin skit i typ tusen böcker? Det finns väl inte ett sätt som passar alla, men jag vill hitta mitt utan att gräva ner mig på vägen. Minns en sensommarkväll när jag satt på balkisen med en god vän och spelade backgammon. "När åskan är precis sådär långt bort att man inte blir rädd, då tycker jag om den." sa jag. "Är du rädd för åska? Jag trodde inte du var rädd för någonting. Du är ju stenhård." sa han. Jag blev lite förvånad men sa till sist "Jag är rädd för att tycka om personer för mycket." Han log. "Jag vet. Förutom det."

 

 

/Skrufs