Ikväll saknar jag en person som beskrev sig som "en straight vegetarian som suktar efter kött och bögporr, och tycker om att skratta så gråten kommer" på sin gamla blogg. När folk hade sådana. Ingen bloggar nu. Det är instagram til u drop. Jag fattar ingenting. Känner mig gammal ikväll. VART TOG ALLA TEFLONER MED KNAPPAR VÄGEN? Kom just hem från lång, tärande vistelse i väster och här låg ett orange pensionskuvert och en kallelse till gynekologen att kolla livmoderhalscancer och väntade på mig. Gud vad jag längtade efter vuxenhet en gång och vad skitig den känns nu. Kul att bestämma själv att man får ha på sig hatt och dricka whisky fastän det är söndagkväll, men ändock med en känsla av att aldrig få tillbaks det där sinnet. Som om man valt det där röda pillret i Matrix och inte kan ta sig tillbaks till att inte se den trista dystopin. Man borde ha grabbat tag i båda tablettjävlarna, malt ner dem och snortat upp smulet. Men! Förra gången jag kom hem väntade tre handskrivna brev på mitt skrivbord, innehållandes en blandskiva, ett fanzine och ett broderat örngott. Blev nästan rörd till tårar (men samlade mig och eldade i kaminen istället). De gick att ta på så himla mycket. Personen som jag saknar ikväll hade broderat det fina ovan och hen skrev: "Jag har kämpat Alva, jag har kämpat. Jag älskar broderier, jag älskar tanken på att brodera. Inte att göra det har jag insett." Extra mycket kärlek.