Ni får ursäkta att allt kommer nu -ibland har man skrivlust, ibland har man det inte. Bihåleinflammation efter Mt Kenya gjorde mig inte jättetriggad. Men, inget tyckasyndomdrävel nu. Tiden går så fort, bara två och en halv månad kvar nu! Otroligt. Jag tänker mycket på hemresan nu. Och att komma hem till sommaren också! "Blott Sverige svenska krusbär har.." Dock måste bekännas att Rwanda är det vackraste land jag någonsin sett. Verklighetens Hobbitland. Gröna kullar vart du än ser. Antingen befinner du dig i en dal eller på en kulle -hederlig flack mark finns inte. Kullarna är rutiga av olika terassodlingar -passionsfruktsrankor, bananträd, tebuskar.. Skog av palmer och eaculyptus. Rwanda var dessutom mycket mer "Afrika" i den bemärkelsen av västerländska fördomar: kvinnor i färggranna tygstycken med bananstockar på huvudet och hela det köret. Deras president har dessutom föbjudit plastpåsar och infört en allmän städdag i månaden, så landet är väldigt rent -som Nairobi-bo till och med uppseendeväckande rent. När vi skulle se på Vi-skogenprojekt blev barnen om möjligt ännu mer till sig när vi kom. En liten ouppmärksam stackare sprang in i en vägg. Även om landet generellt är fattigare än Kenya, märktes det inte på folket. De flesta hade självhushåll, så det fanns inte lika mycket uppenbar fattigdom (t.ex. inget slumområde). Inte heller lika mycket överklasskvarter. Huvudstaden kändes ganska mycket bonnhåla: den hade bara ett litet köpcentrum. (Men jag hoppas inte att jag fick det att låta negativt!) Busslinjer och tåg saknades -istället tog man sig fram med matatu eller, det som jag föredrog, motorcykeltaxi. Hotellet vi bodde på låg sju km från Kigali centrum så vi åkte motorcykel i stort sett varenda dag. Finast var det på natten. Närheten till den flyktiga marken. Den kalla, vinande luften. Fullmånens bevakande sken. Och alla miljoner små tända husfönster som från fjärran kullar bildade en placebo-Vintergata omkring en.

På tisdagen hade vi tema "folkmord" och åkte runt och tittade på musséum, minnesplatser och kyrkor. Kyrkor var vanliga tillflyktsorter för tutsierna då de trodde att inget ont kunde hända dem där. Ack så fel man kan ha; i en kyrka vi besökte mördades tio tusen människor på en gång med handgranater. Dödskallarna var uppställda på rad och allt var ytterst overkligt. På kvällen skulle vi äta på Des Milles Collines -hotellet som "Hotel Rwanda" handlar om (jag tar föresten tillbaks att jag rekommenderade den, för jag läste en artikel om hur förställd den var). Väl där hamnade vi mitt i den pågående filmfestivalen och satte oss ner lagom till premiären av "When I shook hands with the devil". Enormt stark film och mycket trovärdig! Kanske främst för att vi hade besökt alla platser där den utespelade sig samma dag (nackhåren reste sig när de körde in på hotellet där vi satt), men ändå. Rekommenderas varmt till dig som vill veta mer om folkmord, Rwanda, FN, maktens korridorer eller mänskligheten i allmänhet.

Hemresan blev en mindre katastrof. Min kompis Salomon upptäckte i sista minuten att han hade tappat bort sitt pass och väntar just nu, ensam, i Rwanda. Förmodad hemkomst onsdag. Lille vän. När vi landade i Nairobi trodde jag nästan att vi hade kommit fel -regnperioden hade börjat på allvar medan vi var borta och gatorna var översvämmade. Trafiken var kaos rakt igenom. När vår chaufför Julius (som föresten är lite halvkänd musiker här och nyss har släppt sin andra skiva) försökte ta en genväg hamnade vi i en ännu värre trafikstockning mitt ute i ingenstans bland lera och kossor. Resan tog fyra timmar istället för en och en halv. Jag fick låna Majas mp3 och lyssnade sönder låtarna från musikalen Hair. Det kändes jättepepp med "Let the sun shine!" när regnet strilade ner från en betonggrå himmel. Väl hemma fann jag i alla fall två brev och några mejl, de blev en substitut-sol.

Till mina kära vänner francaise: Hur var det? Jag vill höra allt - glädje som misär!

Sverige är nära nu. Tänker på er! /Valur

(Varning för långt inlägg! Bör läsas med tillbehör som t.ex. te.)

Första dagen var fin. Vi gick en knapp mil genom en mycket vacker och gammal skog med lianer (=djungelvibbar). Den blev ännu mer mystisk och vacker när jag fick reda på att Mau-Mau gerillan, en grupp frihetskämpar/terrorister som kämpade mot kolonialbritterna för ett självständigt Kenya på 50-talet, hållit till i skogen (även längre upp i grottor i bergen). Vägen var pyntad med gigantiska högar färskt elefantbajs här och var, så man såg gärna till att ha en guide i närheten (området kring berget är reservat och vilda djur går därför fritt). När vi kom fram till stationen (ett hus med stora sovsalar) hade mörkret precis sänkt sig över berget. Små skogsbränder som härjade längs med bergssidan syntes från långt håll som vårdkasar i natten. (Måste tillägga att jag inte i första hand föredrar att skriva "vårdkase" då det ofrivilligt för tankarna till "vårtklase" -ett ord som för gåshud med sig.) När jag gick ut senare den kvällen för att borsta tänderna fick jag se den vackraste stjärnhimmel jag sett i hela mitt liv. Det är svårt att beskriva, och jag funderade inte en sekund på att försöka ta kort på den, men man kände sig.. otroligt liten, vid åsynen. Dock inte hopplös, utan tacksam, som en del av miraklet. Så otroligt många stjärnor att man knappt kunde urskilja stjärnbilderna. (Det här börjar låta som Monty Pythons "The Galaxy Song".) Den beryktade känslan av religiositet slog däremot inte till -av evolution är jag kommen och som ateist fortfarande övertygad. Tyvärr, Gud.

Dag två. Vi vandrade i åtta timmar över bergskammar och ner i dalar och tog oss sakta men säkert uppåt. Landskapet hade nu gjort sig av med allt i trädväg för att istället likna nordisk fjäll med grästuvor, rissnår och kryptogambeklädda klippblock. (Kryptogamer är alltså lavar o.dy: växter som är mycket känsliga för luftföroreningar och därför inte syns nere i Nairobi. Visst är det ett fint ord?) Trots att det var jobbigt minns jag att jag trivdes hela vägen -den klara luften, den vackra naturen.. det låter klyschigt och det var det. När vi började närma oss nästa station fick vi se klippdassar (eller hyrax, som de heter lite mer internationellt). En klippdass ser ut som en mycket liten björn eller ett väldigt stort marsvin (eller snarare en korsning mellan de båda) och dess närmsta släkting är elefanten. Förvirring? Betänk att t.ex. delfinen är närmre släkt med människan än tonfisken. Ibland sållar evolutionen bort mellanting och då kan det se lite knepigt ut i efterhand. Hursomhelst: luften var tunn, kylan total och tröttheten stor. Jag var för en gångs skull förutseende: hade med mig två sovsäckar, sov sked med Miahabo och drog Elsas tehuva långt ner över öronen, så jag frös inte anmärkningsvärt under natten. Följande dag skulle vi stanna vid stationen för att vänja oss vid höjden (4200 m.) och bara göra en mindre utflykt. Medan vi vandrade blåste en mindre snöstorm över oss och jag råkade följaktligen i ett intressant samtal om snö med en av guiderna. Hon var mycket nyfiken på hur vi hanterar de snöbeklädda månaderna i Sverige. Do you go to school? Where are all animals? Can you drive cars? Många självklara saker ställdes på sin spets. Försök själv att förklara vad en plogbil är om du inte kan ordet. Väl nere vid stationen igen satt vi och matade oblyga klippdassar med överblivna nudlar och ingefärskakor, för att sedan lägga oss tidigt. Hitills var jag bara nöjd med vandringen.

Dag fyra, 01:00 på natten. Vi blev beordrade att äta något energirikt men litet, "annars spyr ni bara upp det". Jag tror det blev en knäckemacka och en mugg varm choklad. Sedan, ut i mörkret. Och det var verkligen mörkt; himlen var mulen så den enda ljuskällan i hela världen just då, var våra pannlampor som lyste någon futtig meter ut i mörkret. Jag och Kleo började nästan samtidigt att lite hopplöst sjunga på "Vi är påväg, vi ska gå tillsammans du och jag..." -ni vet, sommarlovsmorgonserien där alla djuren dör under vandringen. Luften var tunn -emellanåt kändes det som att man bara fyllde lungorna med vakuum. Utöver våra hasande regnbyxor och hesa andetag hördes ingenting. De flesta kollade ner i marken, som inte längre pryddes av växter utan bara var snöblandat grus. Allt eftersom blev det brantare och vi gick saktare och saktare. Blåsten tilltog, mörkret tycktes mörkna. Efter en mindre evighet började modet sjunka. Folk hade huvudvärk, somliga spydde, somliga grät. Och än var det två timmar tills solen skulle gå upp. Själv frös jag något förfärligt om tårna, och jag minns att jag tänkte "det kan inte vara värt det här". Miahabo, som dagen innan hade fäst stor vikt vid hur mycket hon hatade uppförsbackar, höll mig ändå uppe med orden "Alva, om du inte är dödligt sjuk så vänder du inte om!" när jag beklagade mig. Jag är glad att hon gjorde det, även om hela natten var en mardröm. Så fort ett grått dis började synas långt bort i mörkret höjdes stämningen en aning -solen var påväg! Ännu en klyscha, men det var som att solstrålarna liksom innehöll lite livsgnista. Vi befann oss uppenbarligen inuti ett moln, för det sakta eskalerande ljuset var mycket skumt och oplacerbart. Men det kom, och de sista timmarna upp mot toppen blev mer hoppfulla. Efter ett tag började berget ta form framför oss, och ljuset avslöjade en destruktiv brant utan botten nedanför våra fötter. En guldgul kant sprack fram långt borta på himmelen, över vad vi först trodde var höga, svarta berg, men som visade sig vara moln! De första färgerna syntes när skyn med ens blev helt rosenfärgad. Utan undantag den vackraste, och mest välkomna, soluppgång jag sett någonsin. Nu började klättring istället för vandring. Vissa ställen var riktigt livsbejakande -när man skulle hoppa mellan ishala klipputskott över en svart avgrund ångrade en del av mig att jag inte tagit itu med mina memoarer. Toppen närmade sig och rädslan över att behöva amputera bort eventuellt förfrusna lilltår överstegs av fokus på målet. Flaggan var nu vår. Världen var vår! Molnen låg under oss. Jag var bland de fem första upp. Vi stod en stund och bara tittade, fångade stunden. Jag sa: "Ganska ovärt, eller vad säger ni?". De andra uppskattade inte ironi. Jag satte mig utmattad i en klippskreva och kippade efter syre. Efter en stund kom jag att tänka på mina förpliktelser och jag halade upp bäckahästen ur min frostiga ryggsäck. Jag satte även en svensk tandpetsflagga på toppen som en hyllning till lagomheten. Några bilder blev det allt, tyvärr suddiga då molnen var omkring oss. (Snart ska jag försöka ladda upp dem.) När alla hade kommit upp, fått eufori, och tröttnat på den bitande vinden, var det dags att gå ner igen. Den vandringen var mest som en suddig dröm. Trots att jag var bland de få som inte drabbades av huvudvärk blev jag liksom berusad på nervägen -på det dåliga sättet. Under nedstigandet upptäckte jag också att mina fingrar hade svullnat upp till motbjudande prinskorvar av tryckskillnaden. Väl nere var det dags att raskt packa ihop allting och sedan vandra ytterligare fem timmar ner till det ställe där bussarna skulle plocka upp oss. Ingen sömn, ingen mat och regn uppå det. Tillbakavägen var mindre charmig och följande två veckor låg jag i sängen med bihåleinflammation. Såhär tre veckor senare kan jag ändå säga att det var värt det, och i vilket fall en upplevelse att se tillbaks på när man om sextio år förhoppningsvis häckar med haschis i någon gungstol.

 Hej kära fränder, ursäkta att inlägg har dröjt. Jag skrev ett långt för ett tag sen, men "programmet avslutades oväntat" så då blev jag liksom sur och orkade inte skriva om. Vad underbart det är när ni diskuterar triviala saker över bloggen (inte för att jag vill påstå att Carolas urringning är trivial men), det är som att höra er prata! Gud vad sorgligt det lät. Btw, ni skrev så mycket fint, jag ska försöka svara via brev.

Sen sist på Kenya-fronten: Kibaki och Raila har äntligen, men Kofis hjälp, kommit överens: Kibaki är nu president och Raila premiärminister (vad det nu innebär). Nyheten innebar en glädjens stund i Kenya och inte minst i vaktstugan här på internatet; Ben sa att det var som om en sten lyfts från hans bröst. Överhuvudtaget märks det att stämningen inte är lika spänd längre; Nganga är fnissigare, kökspersonalen sjunger o.s.v.

Lovet tog slut och Elsa är en svunnen tid. Ida ropade "Tjej på tjej är äckligt!" när vi kom in i köket, förvisso på skämt, men det är ändå vanligt att folk missuppfattar vår relation. David beskrev den bra: "So much love!" Saknad. Men de resterande tre månaderna känns ändå bra, nu när jag vet vad jag kommer hem till igen.

Imorgon är det Mt Kenya som gäller! Jag är astaggad men lite orolig; jag har nämligen gått och blivit förkyld. Inte mycket, men det är ju onödigt att halsen är svullen nu när jag ska andas tunn luft och vandra hela dagen. Tre nätter ska jag sova i långkalsonger och tehuva i uppförsbacke. Om jag inte tvingas vända om alltså; jag kan inte lova er något. Bäckahästen är med (och har du inte koll på vem det är kan du checka länken i högerkanten!). Som sagt: jag tänker göra mitt bästa, men jag vet inte om det räcker. Hoho. Ni kan i alla fall låtsas att ni ser mig: med lavar i håret och snormustasch, ropandes "Den absoluuta maakten!" som Jafar, från någon snöig bergstopp.

Gröten är vacker, kärleken är stor! /Ginger Snap

P.S. Den ena av mina vänner ska stanna, den andra åker om en vecka ungefär, dock inte p.g.a. oroligheter utan folket på internatet. /D.S.