Bryderier
Ikväll saknar jag en person som beskrev sig som "en straight vegetarian som suktar efter kött och bögporr, och tycker om att skratta så gråten kommer" på sin gamla blogg. När folk hade sådana. Ingen bloggar nu. Det är instagram til u drop. Jag fattar ingenting. Känner mig gammal ikväll. VART TOG ALLA TEFLONER MED KNAPPAR VÄGEN? Kom just hem från lång, tärande vistelse i väster och här låg ett orange pensionskuvert och en kallelse till gynekologen att kolla livmoderhalscancer och väntade på mig. Gud vad jag längtade efter vuxenhet en gång och vad skitig den känns nu. Kul att bestämma själv att man får ha på sig hatt och dricka whisky fastän det är söndagkväll, men ändock med en känsla av att aldrig få tillbaks det där sinnet. Som om man valt det där röda pillret i Matrix och inte kan ta sig tillbaks till att inte se den trista dystopin. Man borde ha grabbat tag i båda tablettjävlarna, malt ner dem och snortat upp smulet. Men! Förra gången jag kom hem väntade tre handskrivna brev på mitt skrivbord, innehållandes en blandskiva, ett fanzine och ett broderat örngott. Blev nästan rörd till tårar (men samlade mig och eldade i kaminen istället). De gick att ta på så himla mycket. Personen som jag saknar ikväll hade broderat det fina ovan och hen skrev: "Jag har kämpat Alva, jag har kämpat. Jag älskar broderier, jag älskar tanken på att brodera. Inte att göra det har jag insett." Extra mycket kärlek.
Från en av mina absoluta favorit-internet-serier: Girls with Slingshots P.S. enligt nutida kutym tror jag man ska avsluta såhär: #bögporr #pensionskuvert #Matrix #broderi
Glesbygdstankar
8/2 2013
Sitter proppis framför dotan. Mitt första lyckade bak med Herr Husqvarna (=vedeldad ugn): semlebullar & kanellängd. Omnomnom. Det gäller att få ordentligt med fjutt i den. Min vegsambo sitter och kardar ull för första gången, framför kaminen med radiodokumentärer. Sjukt gulligt men jag ska nog inte påpeka det.
Jag sitter tänker på helgen, på den här byn och på landsbygden. Vill skriva en vettig text om landsbygdsutveckling till tidningen jag leker redaktör för, men fastnar i mig själv. I helgen var det fest på Folkets hus i byn. Mycket folk, flera dj:s. Jag och homies utsmyckade som ett helt harem. Nästan som vilken klubbutgång som helst (förutom att man vet vilka alla är, men, det gör man ju nästan på sin favoritklubb i stan också). Den här byn är ju himla speciell. I storleksordningen: det finns ingen pizzeria. (:O) Men man kan ändå gå på bandy och yoga och studiecirklar och det finns en kulturförening som fixar så att band och resande teatrar kommer hit och folk hjälps åt. Man kan hävda att det finns exceptionellt bra förutsättningar för en levande by (med folkisfolk osv), men samtidigt bor här bara ca 300 pers.
Jag tänker på att det är svårt att vara något annat än stadsmänniska idag. Jag inbillar mig att jag en dag ska kunna slå mig ner på landet på riktigt men oroar mig för jobbtillfällen, sammanhang och gemenskap. Min mardröm: efter att ha letat och letat och till slut ha hittat jobb både till mig och min partner, ett hus som inte är helt fallfärdigt och kanske en dagisplats inom några mils radie, så sitter man ändå där och översköljs av en förfärlig ensamhet. Man kanske har bråkat med sin partner som är den enda man träffar förutom nån gammal vän som kommer på middag en gång om året och man måste pendla fyra mil för att köpa en flaska vin i nån rasistisk håla. Där och då kanske jag inte skulle känna att "åhoj vad ball om det hade funnits en trance-fest på bystugan nu", men jag hade definitivt velat ha någon annastans att gå, en känsla av att jag har ett sammanhang även utanför min tomt.
Jag är övertygad om att landsbygdens överlevnad ligger i ett utbud av händelser och möten som inte är vinstbaserade. När jag läser om landbygsutveckling handlar det bara om sänkta skatter för småföretagare. (Klart vi måste ha jobb, men varför måste ens jobb vara lika med ens dagsverke, personlighet och själ?!) Och så tänker jag på Dorotea-ockupationen, som man typ inte hör om i media. Det finns ju ingen plan för hur landsbygden ska överleva! Förse mig med vettiga tankar kära någon.
/A
Ny tid, ny strid
Testing, testing! Ground control to major Tom! Take your protein pills and put your helmet on! Jag testar att blogga lite! (Ge respons om det låter som en bra idé.) Funderade på om en kan blogga utan att gå för självgod exhibitionist och bestämde mig för att ingenting gills som självgod exhibitionism i förhållande till facebook. Dessutom måste det ju finnas ett helt sjukt uppdämt publikt behov av att läsa om mitt fantastiska liv av mode, smink, pyttepyttesmå hundar, frappucinos osv osv.
Dagens mode: långkalsong, raggsocka och ylletröja. Det är 14°C, inomhus.
Dagens smink: lyckades applicera lite sköna kol-konturer i ansiktet efter att ha askat ur Herr Husqvarna.
Dagens hund: en rätt stor men ynklig hund med tratt på huvet och sår på tassen. Hon är dessutom hysteriskt rädd för dammsugare (sopkvastar och stegar) så hon for runt och krockade med sin tratt i alla väggar innan hon landade som ett nervvrak på min säng. Hörru trattis, får man trösta då, och klappa henne på magen.
Dagens frappe: mockabryggare på vedspis, upphettad havregrädde och nymalen kardemumma. Får nog räknas som den lyxigaste kaffedrinken hitills i denna boning (brukar va surt termoskaffe).
Vår boning dras med namnen fjällstugan, darkness retreat och lingongrottan. Vi hoppas nog mest på att det sistnämnda får fäste, även om det låter som ett tampongmärke.
Förrutom att bo i ett litet trio-med-hund-kollektiv invid skogen har jag börjat en skrivarkurs och signat upp för ännu ett år med redaktionen. Min förhoppning är att skriva MYCKET det här året. På tal om nyårsförväntningar. Förra årets lät: "Lära känna nya människor och perspektiv, se något nytt, komma till ro med något gammalt, bli bättre på att dokumentera (skriva & fota) och inventera (leta arter), få armmuskler och jord under naglarna (som helst inte ska vara nedbitna till nagelbandet), acceptera sådant jag inte kan förändra, förändra sådant jag kan förändra, inse skillnaden däremellan och inte säga så många floskler. Allt med sarkastiska förnumstigheter och poetisk obegriplighet."
Utvärdering: Nya människor och perspektiv - haha JA, 2012 var de mycket speciella och sköna typernas år. Kommit till ro med gammalt - tyvärr, ältar på som om det inte fanns nån morgondag. Dokumentera - skrivandet har stått still men det finns fyra tjusiga picasa-album att spana in. Inventera - ordnade med framgång ett mycket trevligt inventeringsläger. Tyvärr faller mycket nyinlärt bort under vintern. Får jobba på något slags herbarium... Armmuskler och jord under naglarna! Som fan, och de håller i sig. Peppen!
Förutom att skriva mycket hoppas jag utveckla nya och bekanta hantverk av alla de slag. Ska försöka att inte vara så otålig mot min symaskin, teckna mer, hänga mycket i smedjan (hur ofta har man en smedja till hands?) och göra mina nya, fina knivar rättvisa. Om man får begära lite mer: ta mig ur dumma tankecykler, kunna sova osv.
Min vän Jenny gjorde en himla snygg illustration inspirerad av mitt korsstygnsbroderi.
Till sist, Joan Didion om att skriva dagbok:
“It all comes back. Perhaps it is difficult to see the value in having one’s self back in that kind of mood, but I do see it; I think we are well advised to keep on nodding terms with the people we used to be, whether we find them attractive company or not. Otherwise they turn up unannounced and surprise us, come hammering on the mind’s door at 4 AM of a bad night and demand to know who deserted them, who betrayed them, who is going to make amends. We forget all too soon the things we thought we could never forget. We forget the loves and the betrayals alike, forget what we whispered and what we screamed, forget who we were.”
“It all comes back. Perhaps it is difficult to see the value in having one’s self back in that kind of mood, but I do see it; I think we are well advised to keep on nodding terms with the people we used to be, whether we find them attractive company or not. Otherwise they turn up unannounced and surprise us, come hammering on the mind’s door at 4 AM of a bad night and demand to know who deserted them, who betrayed them, who is going to make amends. We forget all too soon the things we thought we could never forget. We forget the loves and the betrayals alike, forget what we whispered and what we screamed, forget who we were.”
/Skrufs
