Tant
Nämnde jag att jag var en old lady-wannabe?
Det går att se dokumentären om Birgitta Stenberg:
"Alla vilda" i 17 dagar till.
Idag har jag spunnit garn på spinnrock i min grannes orangeri. Framtidsdrömmarna blev ganska oväntat fyllda med fluffiga angorakaniner och
alpackor. Imorgon åker jag och löneslavar intensivt i tio dagar. Innan dess vill jag somna utan samarin. See you on the other side.
/Skrufs
Gör plats för ljus
Mitten på mars, och de två stora granarna som stod ivägen för det lilla söderljuset på vår tomt for all världens väg. Granngubben lånade oss motorsåg och kevlarbrallor, svor högt åt byråkrati och skrattade ännu högre när jag förelog förmiddagskaffe. "Vissa bli ju tokiga, får ont i huvve när de int får äta på tie timmar, men jag, jag har lokförarmage. Kan jobba en hel dag utan käk." Någon slags mage hade han ju helt klart. Efteråt bar vi kvist och kubbar, sopade sågspån och kottar. Solen kom fram och helt plötsligt hade vi någon slags veranda att tala om. Hundis blev borstad på sin föllsedag igår, och när jag stod där bland eftermiddagssolens långa skuggor blåste dennes hårboll sakta över den nykrattade isgången, likt en tumbleweed i fjärran västern. Och fastän solen värmt obehindrat hela dagen låg snön sådär självgott, en meter tjock och helt utan några intentioner, att en undrade om det ens är möjligt att det kan bli sommar.
Skottade bort en stor ruta i trädgårn dit vi ska forsla trän och tänkte på en mejlkonversation med en vän. "Jag hänger i min stuga och eldar och täljer och kardar fast mest skriver jag. Dricker mycket kaffe och lite whisky, tänker på framtiden." Hen svarade "Herrenadå! Det låter ju fantastiskt!" Och jag tänkte: låter det fantastiskt? Det gör det baske mig. Men varför känns det inte fantastiskt? Jag brukade känna mig så odödlig (eller är det en efterkonstruktion?), nu känner jag mig mest som ett schletet ynkelskrufs. Kanske borde jag försöka trivas lite mer aktivt i tillvaron. Trots allt är den efterlängtad och det är inte dens fel att saker och ting känns som det gör. När jag skottat tills kotorna sa "nähe du" tittade ena sambon ut med en äppelklyfta med en litenliten bit nougat på (produkt av en arkeologisk utgrävning av skafferiet sedan julgodisets tid). Jag åt den på trappen och bestämde mig. Typ såhär:
Jag bloody älskar Nina Hemmingsson. Annat exempel på vardagslycka var att hitta en biografi om henne med outgivna serier i ta't-om-du-vill-ha't-gratis-hyllan på biblan. Den hade ju nån lätt snott före mig om det varit Malmö.
/Skrufs
Metal
Dag1. Snitta handleden, sy fyra stygn. Dag2. Stå i smedjan och banka på en yxa så att det flyger gnistor, somliga smälter hål i plåstret och bränner ner i huden. Svimma av syrebrist. Dag3. Gå bärsärkagång i skogen med yxor och sågar. Lemlästa redan liggande träd så svetten rinner.
Vet dock vid dagens slut att jag är skadad till det bättre, när tidningen skriver minfält och jag läser minifältis.
/Skrufs
Holk
Ett litet byggprojekt för dig, en stor skillnad på fåglarnas bostadsmarknad! Någon av de enklare saker man kan göra för den biologiska mångfalden är att sätta upp fågelholkar. Ta en titt i närmsta skog och räkna antalet döda träd med hål i. Inte allt för många, nä. De betraktas som sjuka och rensas bort, om de ens hinner bli så gamla. Ännu värre är det för stora rovfåglar, som slagugglan t.ex. Den vill krypa ner och gona sig ovanifrån i en gammal död tall (tänk skorsten). Gissa hur populära sådana träd är i produktionsskogen.
Ful jämngammal hyggesåker vs skön holk.
Det behöver inte bli så himla snyggt, ta nåt fulvirke du har över, be en affär om en lastpall eller nåt. Det som kan vara bra att tänka på vid holkbygge:
1. Någon sida ska vara lätt att plocka väck så att man med tiden kan rensa ut gamla bon. (Tak, botten eller vägg spelar ingen roll.)
2. Olika fåglar tycker om olika storlek, men de flesta tättingar/mesar kan förhålla sig till en låda på 10x15x30. De flesta (men inte alla) vill också att hålet sitter så långt från botten som möjligt. Sök på art + holk så hittar du exakta mått, även för ingången.
3. Om du vill satsa på en långsiktig holk så kan det vara bra att rama in ingången med något riktigt hårt material. Annars är det bara en tidsfråga innan hackspetten kommer och förstorar hålet.
I övrigt inga pretentioner! En vind och skev holk är bättre än ingen alls. Ut och gört nu, de ska snart bygga bo allihopa.
För dig som tycker att det är rövtråkigt med fåglar:
En häger sedd framifrån.
/Skrufs
P.S. Igår täljde jag mig i handleden. Jävla onödigt blod till spillo men som jag sa till den underbara läkaren som sydde ihop mig (hen hade rött hår och var från Göteborg, what can I say): det gick djupare i min stolthet. Jag är skyldig alla barn i lära-ute-projektet en ursäkt. First rule med kniven: Inte hota, inte döda. Second rule med kniven: Man täljer från sig!
Broderikavalkad
Har sparat ner en del udda broderier för inspiration bortom blommor och hjärtan. Klicka på bilderna för att komma till upphovsmakarnas sidor.
Kakan Hermansson uttryckte det så fint i ett nr av
Hemslöjd "Jag har alltid haft en fascination för kvinnors intressen för att smycka, speciellt sina egna hem. Det handlar om en lång historia utan hög status och en konstart som inte erkänns, på grund av att det är kvinnor som har utfört arbetet, och för hemmet. Jag blir rörd när jag tänker på alla samtal och all kunskap som förflutit in the name of hemslöjd och kommer förmodligen jobba livet ut med att ge alla dessa kvinnor något slags erkännande."
8 mars-festen orkar jag knappt tänka mer på, fastän det finns otroligt mycket att beskriva, för att jag har diskuterat och förklarat och diskuterat så mycket med alla möjliga folk (och mig själv). Trött men nöjd skulle jag vilja påstå att jag avklarat alla samtal med hedern intakt. Avslutningsvis ett tankeväckande blogginlägg om könsidentitet av
Emilia Felix.
/Skrufs
Privilegier
"Både för män och kvinnor innebär det vissa könsbestämda privilegier - även om dessa ser olika ut för respektive kön. Om jag föds som flicka i ett patriarkat och likväl väljer att försöka avstå från mina könsbestämda privilegier, avstå från att tolkas som, och vara, den sköna, den vackra, den mjuka, den förstående, den moderliga, den empatiska etc. vilka privilegier kommer jag då att få? Inte en mans, ty min kultur ser först och främst min kvinnokropp och tolkar vem jag är, vad jag säger och gör, utifrån den. Att vara född med en kvinnokropp och samtidigt kämpa för att inte vara "kvinnlig" riskerar att bli en för lust av dubbelt slag."
Ur "Under det rosa täcket" av Nina Björk, en som formulerat sig lite bättre. En vän berättade att evenemanget på lördag fått massa hat över sig på facebook. Av folk i byn. Jag blir så besviken. Främst för att folk argumenterar där istället för att prata med varandra.
Jobbar annars på min artikel om landsbygden och försöker illustrera. Hitills går det såhär:
Så atteeeh ska nog jobba lite till.
/Skrufs
8:e mars
Såhär inför 8e mars är det dumt att ha koll på vad som händer i Malmö.
Då kan man bli rädd att man missar
sånt här fett.
Men! Vi skapar en egen feminismkavalkad på hemmaplan.
Plansch av min fabulösa sambo.
I år blire separatistiskt för kvinns, queers och trans för mer navelskåderi och gemenskap och pepp snarare än folkbildning och upplysning av massorna som vi försökte oss på förra året. Att det är så himla känsligt är också del i varför det är så himla intressant.
En: försöker gestalta genom högläsning och diskussion och en dockteater den svårbegripliga känslan av att genom sin uppväxt vara helt könsstympad i huvet, läsa historia i skolan och bli rövkorkad, tävla med mansnormen och bli helt fel (fast på ett sätt rätt), bli äldre och börja skapa sig en maktanalys, läsa om hela historien, fatta att det inte är ens eget fel att man får ångest, försöka praktisera kärlek och "gråt inte, organisera dig" ändå, och man är äventyrslysten till tusen men kan typ inte resa i den här världen eller ens va på ett jävla dansgolv och inte ens Förenta Nationerna (som är det finaste vi har sa dina lågstadielärare) tycker att din kropp är din alldeles egna år 2013 och ens försök till relationer går åt pipsvängen för att man inte kan förmedla allt till motsvarande person som också är helt könsstympad i huvet och man vill bara så himla gärna göra något åt all skit och bara blir behandlad som en person men kan inte riktigt greppa allt (fortfarande asförkortad version av ännu mer komplex känsla)
Du: "Men alltså den här Valery Solanas?"
Kvällen innan förra 8e mars sa en kompis att han stöttade mig men att han inte förstod. Då tog jag mig tid. Satt halva natten och berättade min livshistoria och varför det här var viktigt för mig. Och jag fattar att det inte är så lätt och att man uppfattas som helt omotiverat arg, men det är för att man inte orkar berätta hela sin livshistoria varje gång, för att det är så personligt, så nära och för att det här har pågått så länge och man önskar att folk kunde försöka räkna ut ett och annat själva när det uppenbart är en väldigt stor rörelse som inte skulle finnas om den inte faktiskt var känslomässigt förankrad över hela jorden.
Och för den som fortfarande inte kan ta till sig separatism: Tänk dig att en anti-rasistisk grupp endast för icke-vita. Kan du i din vildaste fantasi tänka dig att de skulle kunna vinna något på att dela upplevelser själva? Skulle du rent av kunna föreställa dig att de vill ha med dig i den anti-rasisitiska kampen även fast du inte får va med i just det forumet? Jamen dåså, gråt inte, organisera dig.
Känner att mycket av det här är luddigt formulerat och jag skulle helst vilja göra det mer rättvisa, men skitsamma. Det kanske kommer i framtiden. Tills dess ska jag lyssna på
Systraskap, gå ner till älven, ringa en lektor på SLU, bygga en till fågelholk och skotta ut bajset ur utedasset.
Min
utsände i St Petersburg, blir det någon pussy riot i år eller?
/Personen Skrufs
Huset som var en båt
Här kommer min första uppgift från skrivarkursen. Uppgiften löd: Skriv om en byggnad. Utan att använda bokstaven E.
Sommar var små sårs årstid. Sticka i tån, havstulpan mot häl, skrubbsår av grus och klippor. Små sår och brända axlar. Ovan klipporna, när man klättrat högt, fanns långa skyar och sol. Skyar och hav. Allt var blått, i alla fall i väst. Några oskyldiga, rosavita moln på sin höjd. Doft av ljung och björk. Kor och gräs inträngt bland klipporna i öst. Höbollarna såg så små ut från högsta klippan, som fiskbullar. Där låg min mormor och morfars lantliga tillflykt, min barndoms sommarparadis. Sjöhåla. Sådan är götlaborgsk natur. Hav förringas till sjö, paradis blir håla, dock makrill alltid makrill.
Om svalorna flög lågt för att viska om snara skurar tog vi tillflykt i Rolfs hus. Mormor uppfann ramsan "Alf, Rolf, Adrian, Badrian, Usch och Dusch" för alla huslika vrår på vårt land. ”Alf”, som hästmyrorna nästa käkat upp, var äldst. Snickrat av morfar Rolfs pappa, Alf. Där fick mostrar och systrarna kusin bo. Därpå kom Rolfs hus, där vi fick härbärga. ”Adrian” var mormors husvagn och skrivarstuga, av fabrikat Adrian. ”Badrian” var nyast: badrum och toa för sig, intill Alf och Rolf. ”Usch” var vårt gamla dass. Låg bakom allt annat och stank. Innan Badrian fanns bara Usch. Därom var jag orubbligt fast, att lära mig stå upp och kissa. (Usch var så kuslig och pottan så töntig. Tänk att bara stå i skuggan bakom asparna.) Dusch var kort och gott vår gamla utomhusdusch.
När skurarna anföll och åskan ljöd dovt och nära, fann vi oss hopkrupna i Rolfs soffa. Soffan var också säng för vuxna. Utdragbar. När vi barn sov, kröp vi till kojs i vår hytt: våningssäng i minirum. Jag alltid ovan min lillsyrra. Lakan som luktar nytvättat och vind som busar i asplöv och luckor. Bland stugans nattliga ljud fanns också morfarsnark och gräshoppor. Vi kröp till kojs, för vårt hus var nästan båt. Vårt vardagsrum kajuta och vårt kök kabyss. Vardagsrum, minisovrum och kök var allt som fanns. Så smått och samtidigt så stort. Utifrån var nog svårt att förstå att där fanns många inomhusvärldar alls. Fyra vita knutar och väggar av flagnad brun färg, som häxans hus i sagan. Gamla mossfyllda stuprännor. Flärdfri byggnation av familj förutan stora tillgångar. Morfars stora vurm var båtar. När min lillsyrra fick sitt namn, Hilda, sa han: "Bra namn, hon dofta alltid så gott i maskinrum!". Han fick jobb först på varv och så småningom dök han som grodman. Och han dök bäst av alla. Han fann trasiga rör att fixa och goda musslor att äta. Några vackra vrakbitar från forna dyk fanns uppsatta i stugan. Svåra att finna namn och användning på. Typiska mojäng-grunkor. Skrovliga och uråldriga. Jag såg framför mig massa små fiskar smaka på dom. Små läppar och pussar som fick trä att falla isär.
Vårt hus var skutan på böljan grön när skyarna föll och kattrackorna låg gömda på andra sidan vårt golv. Dom kröp in där bland gamla slangar, cyklar och rostiga hinkar och såg missunnsamt ut på vätan. Tjärpapp och pannor höll oss människoapor torra. Mormor tog fram kritor. Hon slog på radion och gick för att dona fika. Smör och sylt på skorpor. Varm choklad om kylan krypit in till oss. I vita byrån i kajutan fanns mormors naturhistoriska utställning. Ormskinn (ömsat), korviga och kluriga pinnar, strandfynd och skallriga frökapslar från annat land. Samlingspärlan var mormors mini-skorpion, vars karaktärsdrag var att krympa för var gång han togs fram. Han låg ombäddad i bomull och var aldrig lika stor som man kom ihåg. Morfar tog fram sina magiska trix. Mynt kom fram från baksidan öron, kort försvann ut i luft. Först när jag vuxit och blivit stor kan jag urskilja hur olika dom var, mormor och morfar. Nattygsbord av så olika synsätt: å mormors sida Pär Lagerkvist och andra dystra diktfolk, på morfars vitsar och bohuslänsk sånglyrik. Och så höll dom ihop. Stötta mot varandra.
/Skrufs
Vind och mög
Igår kom solen. Idag kom vinden. När jag vaknade var det full storm. Jag gick ut med askan och den virvlade upp i näsan. Alla gamla barr i skogen far och flög. Våren riktigt skrek i mina öron: in med det nya och ut med fult och gult! Om den kunde virvla in i mitt huvud, blåsa bort all gammal mög och spindelvävstäckt skit, sopa undan sånt som håller mig tillbaks och göra plats för framtid. Vad gör man med sånt som inte man inte kommer någon vart med, som inte bearbetas utan bara ältas? Lyssnar på en
podcast med Bodil Malmsten och hon säger att hon inte mår bra av att prata om saker, utan att göra något praktiskt med tillvaron istället. Att prata om det bara river upp det. Och jag håller med om att det är bra att göra saker, men tänker samtidigt lite försynt att vad fan, har inte hon bearbetat sin skit i typ tusen böcker? Det finns väl inte ett sätt som passar alla, men jag vill hitta mitt utan att gräva ner mig på vägen. Minns en sensommarkväll när jag satt på balkisen med en god vän och spelade backgammon. "När åskan är precis sådär långt bort att man inte blir rädd, då tycker jag om den." sa jag. "Är du rädd för åska? Jag trodde inte du var rädd för någonting. Du är ju stenhård." sa han. Jag blev lite förvånad men sa till sist "Jag är rädd för att tycka om personer för mycket." Han log. "Jag vet. Förutom det."
När jag stod ute på hygget idag såg det nästan ut såhär. Minus hatt. Jag måste skaffa hatt.
/Skrufs
Vården & huskurer (all tru)
Idag fortsatte mina pensionärsbragder.
En humorbefriad person petade på min livmoderstapp (det är ej essentiellt för hennes profession att ha humor, men känslan av att misslyckas skämta för att lätta upp stämningen blir ännu plattare när någon har hela handen uppe i ens fitty). Jag nämnde att jag fått blandade besked om mina blodvärden. Först sa de nämligen att allt var finemang, sen fick jag ett brev där det stod att jag hade järnbrist. Då blev jag lite irriterad, mest för att det är så typiskt vården att skicka ett recept på tabletter med ett brev istället för att prata med en så att man kan utreda om man t.ex. borde lägga om sin kost eller något annat mer långsiktigt smart. Så jag ringde upp och sa att vafan, och läkaren som svarade sa: Vilken idiot har skickat brist-beskedet? Och varför måste alla tjejer som blöder asmycke vara godhjärtade och äta vegetariskt? Och då kände jag mig lite dubbelbestraffad och sa att: Jamen rekommendera alla snubbar du träffar att klimatkompensera för mig så att jag kan käka lite bacon då. Jag ville ju förstå vad det berodde på om jag hade brist (vilket jag inte hade), hur lång tid det tar för järnbrist att uppstå: om det var för att jag har förlorat massa blod under hösten eller om det är för att jag varit vegetarian i åtta år? Hon: tänk på att äta bönor och linser. Jag: Vegetarian. I. Åtta. År. Hon: tänk på att äta bönor och linser. Jag: Min fysika massa består av linsprotein.
När jag kom ut ur byggnaden stod jag en stund i solen vid Siljan. Solen har bytt skepnad nu, den vill ha uppmärksamhet, är provocerande, närvarande, hetsande. Det dryper och forsar om hus och gator fastän det är tjockt med snö. Vårvinter. Den årstiden finns knappt söderut. När jag kom hem brassade jag på i kaminen, satt i gungstolen och pysslade med diverse projekt medan jag lyssnade på Mikael Niemi läsa Svålhålet. Det är väl det man är ämnad att göra på sin ålders höst. Vara nöjd med en ljudbok i en gungstol. Om jag är nöjd med det nu kommer jag att vara sjukt uttråkad på min ålders höst. Det är nog tvunget så att jag måste göra något kängpunkigt snart, skaka om mina fundament, så att jag inte blir bekväm.
Sammanfattade mina intresseområden så att den stackare som snubblar över bloggen lätt kan bilda sig en uppfattning om det är något för vederbörande eller ej. Insåg att kombon "politik, odling, slöjd, fåglar, feminism, litteratur" lätt hade fått mig bränd på bål för bara några sekler sen. Gött. För att spä på häxigheten vill jag tipsa om en skön brud som uppfann freegan-konceptet långt innan dina päron ens utbytt menande blickar. Som 18-åring på sjuttiotalet skrev Dolly Freed boken "Possum living" som är en praktika om hur man lever typ gratis, utan att vara en newage-hippie. Hela boken går att ladda ner här:
deeplyrootedorganics.com/downloads/PossumLiving.pdf Den innehåller bland annat recept på road-kills, samt den mest trovärdiga huskurs-beskrivning på hur man botar PMS jag någonsin läst:
(Moonshine = hembränt.) Lyckorusbild på Dolly och höna:
