http://xkcd.com/

Igår var det meningen att jag skulle sova på en soffa. Jag kunde inte sova. Men jag låg där i alla fall, med en närhetstörstande katt i mitt knäveck och musik i öronen. Jag mimade med i The Well. Formade tyst läpparna till ett "fuck all y'all" och stirrade sömnlöst ut i natten. Utanför var det minusgrader och evighetsfabrikerna pumpade ut moln i den stjärnklara luften. Jag såg på kylan och längtade efter förändring och koltrastar. Allan hade vid det här laget tagit över mina hörlurar. "Uteliv och fotboll dövar ensamheten" sjöng han. Jag har inte testat fotboll, tänkte jag och bestämde mig för att spika lite ambitioner för det nya året. Det här året vill jag: lära känna en massa konstiga människor, se något nytt, komma till ro med något gammalt, bli bättre på att dokumentera (skriva, fota, teckna) och inventera (leta trevliga arter), få armmuskler och jord under naglarna (som helst inte ska vara nedbitna till nagelbandet), acceptera sådant jag inte kan förändra, förändra sådant jag kan förändra, inse skillnaden däremellan och blaj blaj blaj med snömos och extra floskler on top. Och så hoppas jag att min passionerade ambivalens byts ut mot någonting äkta.

Glad midsommar people!

Dock vet jag inte om det blir någon alls før min del. Finns ingen midsommar i Pølseland. Danskarna firar istællet något som de kallar "Hans fest" den 23/6 dær de har en stor majbrasa med en hæxa i. (Och Olof avslæjade att nær mørkret sænkt sig och alkoholen børjat gøra sin magi, børjar folk att springa nakna runt elden. Mer hedniskt kan det væl knappast bli?) Hursom, hoppas att ni æter god mat som inte har blivit plågad till døds och att ni blir fulla som ægg. Let me hear all about it later.. 
 
I tisdags anordnade føreningen Nordens Ungdom (lagom med nazivibbar) en guidad cykeltur, en visning på Odense återvinningsstation, handskakning med Odenses borgmæstare och som avslutning en pizzamiddag. Haken var att vi var tvugna att bæra Norden-tshirts som de bara hade i storlek XL, men det var någorlunda vært det. I øvrigt har veckan varit solig så fælten har varit uthærdliga. Jag har fått många fræknar. Idag nær vi var ute och plockade som mest børjade dock molnen torna upp sig. På några sekunder var solskenet långt borta vid horisonten och åsktunga moln morrade hotfullt øver oss. Jag har då aldrig kænt mig så lång och strømførande som nær vi sprang den ovanligt långa vægen tillbaka till bilen idag. Så fort blixtrarna slog kændes det som att nærmsta træd var sju mil bort. Men øverlevde gjorde vi och næsta vecka ska vi ta en långtur till Jylland. Då stiger vi upp fem på morgonen och kommer hem sju på kvællen. Wihu.

Folket hær ær schysst, jag kommer bra øverens med svenskarna och framfør allt en islændsk tjej. Igårkvæll promenerade hon och jag genom en nærliggande ekskog och jag kunde stolt peka ut tre igelkottar som rumstrerade i undervegetationen. Hon blev mycket førtjust då Islands utbud av fyrbenta varelser tydligen ær hyfsat øverskådligt. I øvrigt har jag virkat klart Miahabos gay-rasta-møssa och fått stående ovationer før den, spelat volleyboll och ætit traditionell glass med æggvitefluff och jordgubbssylt.

Æt nu många jordbær & kartofler!

(Nu sitter jag här igen, i stånd med att komponera ett nytt inlägg som jag kommer att förkasta.)

För ett och ett halvt år sedan, i inlägget "Tiden med brontosaurus" skrev jag upp en lista nyårsförväntningar: Mer ekologi, Besöka minst ett soffa (couchsurfing), Mer kvinnlig.. (kan väl inte skada?), Mer bildad (föreläsningar), Mer party, Mer tält , Mer te, Mer människor, Mer nörd (fältbiologerna), Mindre HMäckel, Mer random, Mer cynism, Mer göra.

En snabb revy av mitt liv får mig att konstatera att förväntningarna har stämt överens ganska bra hitills. Det senaste året har varit både underbart och smärtsamt händelserikt. Mycket har förändrats, men lite har skrivits, av många anledningar. Jag har tagit studenten. Fältbiologerna är numer en stor del av mitt liv. Igår när jag kom hem från Öland upptäckte jag ett mejl från en åttioårig man. Det börjar såhär:

"Hej! Vid nu övermogen ålder vill jag gärna ta kontakt med den klubb, som jag själv och Bertil (numera död) tog initiativet till 1947. Jag var då 16 år, blev klubbens ordförande och fortsatte att vara aktiv fram till 25."

Underbart. Jag vill åka och tacka honom personligen. Men nu bär det av till främmande land istället. Närmare bestämt till Fyn, Danmark. Där ska jag jobba. ("If you are sick, you will not be paid for the working hours that you miss out." -Jag är förkyld redan nu.) Huruvida det blir himmel eller helvete blir den spännande fortsättningen på den här fåniga bloggen! Kommer Alvas framtida leverne präglas av paradigmskiften eller reaktionära normomfamnanden? Den som läser får veta.

Avslutningsvis, nya förväntningar för framtiden:
-Mer äventyr! -nya platser, nya människor, och "allt blandat med sarkastiska förnumstigheter och poetisk obegriplighet", för att citera min mormor.
-En snyggare blogg. 

Sist men inte minst. Heja alla mina modiga vänner ute i världen! Jag ser fram emot härliga historier från alla jordens hörn och kanter.

Drömmer mig bort, tillbaks till Peters väninnas ekologiska gård på den kenyanska landsbygden. Små rader med sallad. Katter som smyger i gräset. Vida tefält runt omkring. Underbart. Vaknar sakta ur min dagdröm när jag inser att mina fingrar har hamnat i min tekopp utan att jag märkt något. Det betyder att teet är fingervarmt, strax under 37°C, samma gradantal som kiss.

 
Jag och Elsa har startat igång Mentalgarn, ett projekt som går ut på att vi gör roliga, färgglada och påhittiga mössor, ett helt klart underskattat attribut i vår samtid. Vi är inte profitintresserade utan vill mest sprida färg. Pengarna går till att finansiera nya mössor/tehuvor och eventuella äventyr. Mössorna virkas främst av second hand garn i bästa ta-vara-på-det-som-finns-anda. Vill du veta mer, besök nogg.se/mentalgarn. Hitills har vi bara lagt upp åtta mössor men det blir fler + att det tillkommer vantar och annat trevligt. Det återstår andra justeringar av hemsidan: vi har inte skrivit pris t.ex. men det kommer.

Jag önskar verkligen att jag kunde komma igång med bloggen igen, det var skönt att konkretisera sina tankar med ord, men det tar liksom stopp. Nästa sikte är inställt på att publicera morsans vegetariska julrecept, för de var sjukt goda och det vore kriminellt att undanhålla dem allmänheten.

 //Alva

The trouble with most forms of transport, he thought, is basically one of them not being worth all the bother. On Earth - when there had been an Earth, before it was demolished to make way for a new hyperspace bypass - the problem had been with cars. The disadvantages involved in pulling lots of black sticky slime from out of the ground where it had been safely hidden out of harm's way, turning it into tar to cover the land with, smoke to fill the air with and pouring the rest into the sea, all seemed to outweigh the advantages of being able to get more quickly from one place to another - particularly when the place you arrived at had probably become, as a result of this, very similar to the place you had left, i.e. covered with tar, full of smoke and short of fish.

Douglas Adams: The Resturant at The end of the Universe, chapter 22

Antingen får jag lägga ner den här bloggen eller så får jag döpa om den till Alvas afasi.

Det är märkligt hur småsaker kan slita en ur nuet. Idag när jag sakta flanerade hemåt och tog mig tid att bara andas in höstens skönhet, möttes plötsligt min stillhet av två skramlande, barnvagnsförsedda kvinnor. Deras andedräkter ångade likt två eldfräsande drakars och när jag kom så nära att jag hörde vad de sade, var det som att gå in i en vägg av ångest. All rödklädd lycka omkring mig var raserad, och jag såg bara livet. Rädsla inför maktlöshet? Jag tror det. Välj aktivt i era liv människor, hänge er inte åt slump eller någon Gud (för Guds skull). Häng inte upp er på att jag tog barn som ett exempel föresten, och tro inte heller att jag tycker det är något fel med ett svensson-liv. Det tycker jag inte, bara man har valt det!

Nej, nu är jag pöms och måste ladda hjärnan med nya, inspirerande mardrömmar. (Btw, mara = kvinnligt trollväsen eller ångest. Cake or death?)

Kram och kräm /Er drömmare i etern

*Ur Kennedys berömda tal -63. Från wiki: Kennedy should have said "Ich bin Berliner" to mean "I am a person from Berlin." By adding the indefinite article ein, his statement implied he was a non-human Berliner, thus "I am a jelly doughnut". <3

Snabb uppdatering ang halsbanden: idag var jag hos kvinnorna för sista gången och eftersom jag har annonserat halsbanden dåligt så hade jag inte så många beställningar. Istället har jag valt ut tio stycken (+det rödsvarta till din morsa Sally) och så litar de på att jag sätter in pengar på deras konto när jag har fått sålt dem. (Och om det är krångel med deras konto så kan jag kontakta min samhällslärare som bor här och hjälper dem.) Jag valde:

• 2 grön-blå-turkosa
• 2 silver-vita
• 2 röd-orange-bruna (mest röda)
• 1 ljusgrönt
• 1 guld med inslag av brunt
• 1 brunt med inslag av guld
• 1 silver-blått

Foto dyker upp snart. Halsbanden består alltså av sex långa pärlband som man kan ha dels som halsband men även som fotlänk, armband, midjegrejs osv. De kostar 100 kr/st och priset går oavkortat till kvinnogruppen. Tanken är alltså att jag ska sälja dem hemma men ni som känner er manade kan redan nu förhandsboka ett eller flera.

Lina: såg ditt medelande lite för sent men som du ser har jag ett turkosaktigt och ett silverblått. Foto kommer! Fint att du vill stödja dem. Cupcake på dig.

Mwananchi,

Knarkmedicinen hjälpte inte alls. Det hela trappades upp och tillslut fick jag intravenöst via kanyl på handen. Lite äckligt men lite kul (kände mig som en vattenpistol när de fyllde på). Nu mår jag bättre men kan inte sluta förbanna mitt obefintliga immunförsvar som inte gör sin plikt. JAR. Nog om det.

I helgen har jag och tolv andra varit vid staden Naivasha och nationalparken Hell's Gate. Det var.. ganska underbart och jättekul. Först vandrade vi ca. sju km genom parken. Inte märkvärdigt men väldigt trevligt. En del hyrde cyklar. Parken har fått sitt namn efter alla märkliga klippformationer -tänk grand canyon med acaciaträd och zebror på. Vi stannade vid en utsiktplats för att fika. Lite action när en stor babianhanne kidnappade våra arrow root-chips med mission impossible-skills. Sedan skulle vi neråt för att vandra en timma i ravinen -vad det innebar visste vi dock inte. Långt ner under trädtopparna rann en bäck i en lång och på sina ställen trång klippskreva. Någon gång måste där ha runnit en stor flod för den "mjuka" stenväggen var vackert utkarvad i mjuka kurvor och ibland tiotals meter hög. Området är vulkaniskt och här och var rann eller sprutade kokhett vatten ut ur berget. Vi vadade fram (nåja, ibland gick bäcken bara upp till ankeln) i det ljumna vattnet och beundrade det vackra, sedimentära berget. Efter ett tag klättrade vi upp och skådade hela skapelsen från ovan. Fantastiskare (*uppfinna superlativ*) vy än djungelbeklädd kanjon får man leta efter.

På kvällen utforskade vi vårt boendes omgivningar. Hotellet låg alldeles invid stranden av Lake Naivasha och nedanför acaciaskogen vid huset hittade vi en gammal brygga. Jag och Gabriella låg där jättelänge och bara andades in lukten av insjö och det kändes så hemma och tryggt och mysigt och jag längtade hem fast det kändes bra ändå. Och kungsfiskaren gjorde oss sällskap och solen sjönk och världen var en bra plats. Efter middagen fick vi se livs levande flodhästar gå och beta i trädgården. De var ..enorma. Som jättejättestora gråa grisar. Senare när vi satt vid en eld i trädgården kom en stor hanne och betade alldeles nära. Vi var skiträdda och höll oss nära elden. (Bifakta: flodhästar dödar flest människor av alla de stora däggdjuren. Detta sker oftast när personer kommer emellan flodhästen och vattnet när den är uppe och betar på kvällen/natten. Flodhästar kan även öppna sitt gap 120°. Det ni.) Personalen skrattade nog åt oss i smyg.

Igår åkte vi båt tvärs över Lake Naivasha för att vandra på en privatägd halvö med en massa djur. De flesta av djuren på ön blev inplanterade där när filmen Out of Africa (Mitt Afrika på svenska?) skulle spelas in där för tjugo år sedan. (Bifakta: min farsgubbe blev erbjuden statistroll i filmen när han var här på åttiotalet men tackade nej. Gosh.) Det har även senare skett inspelningar på halvön: Tombraider 2. Oh, the mirth. På ön gick även tamdjur. Hur som helst var det jättefint även där och vi hade en mycket sympatisk guide som berättade intressanta fakta om djuren. Vi kom alldeles nära inpå en stor flock giraffer och blev nästan skalperade av en överbeskyddande fågel som hette blacksmith, om jag inte missminner mig. Den saliga blandningen av hästar och giraffer fick mig att inscenera en bild av det ställe där Noah och hans djur först gick i land. På båtturen hem fick vi se en massa flodhästar, men den här gången bara toppen av isberget: de små öronen och näsborrarna som fnös alldeles i ytan.

Förrgårdagens ord: knullrädd (jag skulle säga knallröd och så blev det smelban av alltihop)
Gårdagens ord: gnuskägg

En månad och tio dagar. RAW! Lever ni fortfarande? Finns Sverige kvar?

Kärlek! Alva

Ni får ursäkta att allt kommer nu -ibland har man skrivlust, ibland har man det inte. Bihåleinflammation efter Mt Kenya gjorde mig inte jättetriggad. Men, inget tyckasyndomdrävel nu. Tiden går så fort, bara två och en halv månad kvar nu! Otroligt. Jag tänker mycket på hemresan nu. Och att komma hem till sommaren också! "Blott Sverige svenska krusbär har.." Dock måste bekännas att Rwanda är det vackraste land jag någonsin sett. Verklighetens Hobbitland. Gröna kullar vart du än ser. Antingen befinner du dig i en dal eller på en kulle -hederlig flack mark finns inte. Kullarna är rutiga av olika terassodlingar -passionsfruktsrankor, bananträd, tebuskar.. Skog av palmer och eaculyptus. Rwanda var dessutom mycket mer "Afrika" i den bemärkelsen av västerländska fördomar: kvinnor i färggranna tygstycken med bananstockar på huvudet och hela det köret. Deras president har dessutom föbjudit plastpåsar och infört en allmän städdag i månaden, så landet är väldigt rent -som Nairobi-bo till och med uppseendeväckande rent. När vi skulle se på Vi-skogenprojekt blev barnen om möjligt ännu mer till sig när vi kom. En liten ouppmärksam stackare sprang in i en vägg. Även om landet generellt är fattigare än Kenya, märktes det inte på folket. De flesta hade självhushåll, så det fanns inte lika mycket uppenbar fattigdom (t.ex. inget slumområde). Inte heller lika mycket överklasskvarter. Huvudstaden kändes ganska mycket bonnhåla: den hade bara ett litet köpcentrum. (Men jag hoppas inte att jag fick det att låta negativt!) Busslinjer och tåg saknades -istället tog man sig fram med matatu eller, det som jag föredrog, motorcykeltaxi. Hotellet vi bodde på låg sju km från Kigali centrum så vi åkte motorcykel i stort sett varenda dag. Finast var det på natten. Närheten till den flyktiga marken. Den kalla, vinande luften. Fullmånens bevakande sken. Och alla miljoner små tända husfönster som från fjärran kullar bildade en placebo-Vintergata omkring en.

På tisdagen hade vi tema "folkmord" och åkte runt och tittade på musséum, minnesplatser och kyrkor. Kyrkor var vanliga tillflyktsorter för tutsierna då de trodde att inget ont kunde hända dem där. Ack så fel man kan ha; i en kyrka vi besökte mördades tio tusen människor på en gång med handgranater. Dödskallarna var uppställda på rad och allt var ytterst overkligt. På kvällen skulle vi äta på Des Milles Collines -hotellet som "Hotel Rwanda" handlar om (jag tar föresten tillbaks att jag rekommenderade den, för jag läste en artikel om hur förställd den var). Väl där hamnade vi mitt i den pågående filmfestivalen och satte oss ner lagom till premiären av "When I shook hands with the devil". Enormt stark film och mycket trovärdig! Kanske främst för att vi hade besökt alla platser där den utespelade sig samma dag (nackhåren reste sig när de körde in på hotellet där vi satt), men ändå. Rekommenderas varmt till dig som vill veta mer om folkmord, Rwanda, FN, maktens korridorer eller mänskligheten i allmänhet.

Hemresan blev en mindre katastrof. Min kompis Salomon upptäckte i sista minuten att han hade tappat bort sitt pass och väntar just nu, ensam, i Rwanda. Förmodad hemkomst onsdag. Lille vän. När vi landade i Nairobi trodde jag nästan att vi hade kommit fel -regnperioden hade börjat på allvar medan vi var borta och gatorna var översvämmade. Trafiken var kaos rakt igenom. När vår chaufför Julius (som föresten är lite halvkänd musiker här och nyss har släppt sin andra skiva) försökte ta en genväg hamnade vi i en ännu värre trafikstockning mitt ute i ingenstans bland lera och kossor. Resan tog fyra timmar istället för en och en halv. Jag fick låna Majas mp3 och lyssnade sönder låtarna från musikalen Hair. Det kändes jättepepp med "Let the sun shine!" när regnet strilade ner från en betonggrå himmel. Väl hemma fann jag i alla fall två brev och några mejl, de blev en substitut-sol.

Till mina kära vänner francaise: Hur var det? Jag vill höra allt - glädje som misär!

Sverige är nära nu. Tänker på er! /Valur

(Varning för långt inlägg! Bör läsas med tillbehör som t.ex. te.)

Första dagen var fin. Vi gick en knapp mil genom en mycket vacker och gammal skog med lianer (=djungelvibbar). Den blev ännu mer mystisk och vacker när jag fick reda på att Mau-Mau gerillan, en grupp frihetskämpar/terrorister som kämpade mot kolonialbritterna för ett självständigt Kenya på 50-talet, hållit till i skogen (även längre upp i grottor i bergen). Vägen var pyntad med gigantiska högar färskt elefantbajs här och var, så man såg gärna till att ha en guide i närheten (området kring berget är reservat och vilda djur går därför fritt). När vi kom fram till stationen (ett hus med stora sovsalar) hade mörkret precis sänkt sig över berget. Små skogsbränder som härjade längs med bergssidan syntes från långt håll som vårdkasar i natten. (Måste tillägga att jag inte i första hand föredrar att skriva "vårdkase" då det ofrivilligt för tankarna till "vårtklase" -ett ord som för gåshud med sig.) När jag gick ut senare den kvällen för att borsta tänderna fick jag se den vackraste stjärnhimmel jag sett i hela mitt liv. Det är svårt att beskriva, och jag funderade inte en sekund på att försöka ta kort på den, men man kände sig.. otroligt liten, vid åsynen. Dock inte hopplös, utan tacksam, som en del av miraklet. Så otroligt många stjärnor att man knappt kunde urskilja stjärnbilderna. (Det här börjar låta som Monty Pythons "The Galaxy Song".) Den beryktade känslan av religiositet slog däremot inte till -av evolution är jag kommen och som ateist fortfarande övertygad. Tyvärr, Gud.

Dag två. Vi vandrade i åtta timmar över bergskammar och ner i dalar och tog oss sakta men säkert uppåt. Landskapet hade nu gjort sig av med allt i trädväg för att istället likna nordisk fjäll med grästuvor, rissnår och kryptogambeklädda klippblock. (Kryptogamer är alltså lavar o.dy: växter som är mycket känsliga för luftföroreningar och därför inte syns nere i Nairobi. Visst är det ett fint ord?) Trots att det var jobbigt minns jag att jag trivdes hela vägen -den klara luften, den vackra naturen.. det låter klyschigt och det var det. När vi började närma oss nästa station fick vi se klippdassar (eller hyrax, som de heter lite mer internationellt). En klippdass ser ut som en mycket liten björn eller ett väldigt stort marsvin (eller snarare en korsning mellan de båda) och dess närmsta släkting är elefanten. Förvirring? Betänk att t.ex. delfinen är närmre släkt med människan än tonfisken. Ibland sållar evolutionen bort mellanting och då kan det se lite knepigt ut i efterhand. Hursomhelst: luften var tunn, kylan total och tröttheten stor. Jag var för en gångs skull förutseende: hade med mig två sovsäckar, sov sked med Miahabo och drog Elsas tehuva långt ner över öronen, så jag frös inte anmärkningsvärt under natten. Följande dag skulle vi stanna vid stationen för att vänja oss vid höjden (4200 m.) och bara göra en mindre utflykt. Medan vi vandrade blåste en mindre snöstorm över oss och jag råkade följaktligen i ett intressant samtal om snö med en av guiderna. Hon var mycket nyfiken på hur vi hanterar de snöbeklädda månaderna i Sverige. Do you go to school? Where are all animals? Can you drive cars? Många självklara saker ställdes på sin spets. Försök själv att förklara vad en plogbil är om du inte kan ordet. Väl nere vid stationen igen satt vi och matade oblyga klippdassar med överblivna nudlar och ingefärskakor, för att sedan lägga oss tidigt. Hitills var jag bara nöjd med vandringen.

Dag fyra, 01:00 på natten. Vi blev beordrade att äta något energirikt men litet, "annars spyr ni bara upp det". Jag tror det blev en knäckemacka och en mugg varm choklad. Sedan, ut i mörkret. Och det var verkligen mörkt; himlen var mulen så den enda ljuskällan i hela världen just då, var våra pannlampor som lyste någon futtig meter ut i mörkret. Jag och Kleo började nästan samtidigt att lite hopplöst sjunga på "Vi är påväg, vi ska gå tillsammans du och jag..." -ni vet, sommarlovsmorgonserien där alla djuren dör under vandringen. Luften var tunn -emellanåt kändes det som att man bara fyllde lungorna med vakuum. Utöver våra hasande regnbyxor och hesa andetag hördes ingenting. De flesta kollade ner i marken, som inte längre pryddes av växter utan bara var snöblandat grus. Allt eftersom blev det brantare och vi gick saktare och saktare. Blåsten tilltog, mörkret tycktes mörkna. Efter en mindre evighet började modet sjunka. Folk hade huvudvärk, somliga spydde, somliga grät. Och än var det två timmar tills solen skulle gå upp. Själv frös jag något förfärligt om tårna, och jag minns att jag tänkte "det kan inte vara värt det här". Miahabo, som dagen innan hade fäst stor vikt vid hur mycket hon hatade uppförsbackar, höll mig ändå uppe med orden "Alva, om du inte är dödligt sjuk så vänder du inte om!" när jag beklagade mig. Jag är glad att hon gjorde det, även om hela natten var en mardröm. Så fort ett grått dis började synas långt bort i mörkret höjdes stämningen en aning -solen var påväg! Ännu en klyscha, men det var som att solstrålarna liksom innehöll lite livsgnista. Vi befann oss uppenbarligen inuti ett moln, för det sakta eskalerande ljuset var mycket skumt och oplacerbart. Men det kom, och de sista timmarna upp mot toppen blev mer hoppfulla. Efter ett tag började berget ta form framför oss, och ljuset avslöjade en destruktiv brant utan botten nedanför våra fötter. En guldgul kant sprack fram långt borta på himmelen, över vad vi först trodde var höga, svarta berg, men som visade sig vara moln! De första färgerna syntes när skyn med ens blev helt rosenfärgad. Utan undantag den vackraste, och mest välkomna, soluppgång jag sett någonsin. Nu började klättring istället för vandring. Vissa ställen var riktigt livsbejakande -när man skulle hoppa mellan ishala klipputskott över en svart avgrund ångrade en del av mig att jag inte tagit itu med mina memoarer. Toppen närmade sig och rädslan över att behöva amputera bort eventuellt förfrusna lilltår överstegs av fokus på målet. Flaggan var nu vår. Världen var vår! Molnen låg under oss. Jag var bland de fem första upp. Vi stod en stund och bara tittade, fångade stunden. Jag sa: "Ganska ovärt, eller vad säger ni?". De andra uppskattade inte ironi. Jag satte mig utmattad i en klippskreva och kippade efter syre. Efter en stund kom jag att tänka på mina förpliktelser och jag halade upp bäckahästen ur min frostiga ryggsäck. Jag satte även en svensk tandpetsflagga på toppen som en hyllning till lagomheten. Några bilder blev det allt, tyvärr suddiga då molnen var omkring oss. (Snart ska jag försöka ladda upp dem.) När alla hade kommit upp, fått eufori, och tröttnat på den bitande vinden, var det dags att gå ner igen. Den vandringen var mest som en suddig dröm. Trots att jag var bland de få som inte drabbades av huvudvärk blev jag liksom berusad på nervägen -på det dåliga sättet. Under nedstigandet upptäckte jag också att mina fingrar hade svullnat upp till motbjudande prinskorvar av tryckskillnaden. Väl nere var det dags att raskt packa ihop allting och sedan vandra ytterligare fem timmar ner till det ställe där bussarna skulle plocka upp oss. Ingen sömn, ingen mat och regn uppå det. Tillbakavägen var mindre charmig och följande två veckor låg jag i sängen med bihåleinflammation. Såhär tre veckor senare kan jag ändå säga att det var värt det, och i vilket fall en upplevelse att se tillbaks på när man om sextio år förhoppningsvis häckar med haschis i någon gungstol.

however...

Nu är jag inte lika neggig längre. Elsa har varit här och skänkt mig nytt hopp. Vi har varit runt i Nairobi, på marknader och restauranger. Lagat chaite i stekpanna, myst och gjort utflykter till rökrutan med garn, djungelvrål, te, ljus, block m.m. Hon har spelat och jag har lyssnat, jag har läst högt och hon har virkat på en tehuva till mig (världens snyggaste, med inslag av rejv och Tibet). Vi har hennatatuerat varandra, antecknat, ätit "hizbollah" och varit lagom, men främst har vi pratat. Pratat, pratat. Och det har känts vanligt och hemma och tryggt att veta att fast tiden försvunnit så har inte särskilt mycket egentligen förändrats. Att det inte tog ens en sekund att varken söka eller finna. Och vi har planerat och livet känns inbjudande. I morgon är hon här igen efter en tripp till Masai Mara, sen åker hon på riktigt. Det blir ledsamt, men de restrerande fyra månaderna här känns ändå mer hoppfulla. Jag saknar er! Sommren kommmer att bli bäst.

Läget i Kenya har nästan helt återgått till det normala. Säger jag, som inte har blivit av med mitt hem och åtskilliga familjemedlemmar, men i alla fall. Ni vet, folk är ute på gatorna, åter på sina arbeten o.s.v. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice är här, vilket har skänkt hopp åt många. Hon antas väl kunna lösa de återstående politiska problemen, men när jag pratade med int.föreståndare Kalle var han mer cynsikt inställd. Han tror att Rice bara är här för att se efter USA:s intressen. Den som lever får se.

Nu har Model UN börjat! För den som fortfarande inte har pejl på vad det är för nåt kommer en snabb repetition: MUN är ett rollspel för gymnasieelever som vill få en inblick i hur FN fungerar. MUN i Nairobi är näst störst i världen, efter New Yorks, och i år är ca. 1000 elever med i spelet. Din delegation, bestående av sex personer som ska sitta i olika komittéer, får ett tillottat land och ska spela detta övertygande genom att ta reda på dess internationella relationer, intressen o.s.v. Min grupp blev Filippinerna, och jag lottades till ambassadör.

Dagen började med tidig uppstigning med följ av 1,5 timmar lång bussresa till andra sidan stan, där FN:s lokaler ligger. (Ni kan tänka er trafiken och infrastrukturen här.) Jag har köpt en kostym och ser ut som en av blues brothers (alt. Mr Smith). Det är najs. Särskilt med tanke på att de flesta tjejer verkar tro att MUN är något slags mellanstadiedisco där man ska pynta sig till julgransstatus. However, Majas och min gemensamma väska stoppades i kontrollen in till FN. En vakt-biff rotade i väskan och hittade min humörlyftare; lite saltlakrits: "What is this?" Maja svarade nervöst "Just some candy." Tur att de inte smakade på det, då kanske vi hade åkt fast på riktigt. Det är inte lätt att vara svensk. Efter det trängdes alla 1000 pers i en komittéhall där vi fick en välkomstceremoni. Först sjöng en bedårande, afrikansk skolflickekör och sen talade en afrikansk FN-människa. Ett mycket klyschigt, men ändå inspirerande tal om att ha drömmar och börja smått. Resten av dagen satt vi och röstade om resolutioner (=förslag) i Generalförsamlingen, vilket var ganska trist då vi inte vågade säga nånting. De flesta var jätteskillade och jag känner mig ganska mycket skrämd inför det faktum att vi är nästan de enda som inte har engelska som modersmål. Jag bara ser framför mig hur jag står i talarstolen och säger "Could you refrase that please?" tills de skjuter ner mig. Två positiva grejer: 1. FN:s kafeteria säljer skitgott te för tre kronor koppen! Man tycker att slipsnissarna kunde ha råd med mer men jag klagar inte. 2. Jag mår, av nån anledning, mys av den internationella stämningen och att vara i minoritet! I grova drag är 48% indier, 48% afrikaner, 2% östasiater (kinseser), 2% européer. Imorgon ska jag försöka säga någonting! Helst promota Japans resolution. Ni kan inte ana vad jag bävar! Hon som höll öppningstalet sa faktiskt att "Public speeches is ranked highest on the list of what people are most afraid of. Death, came second.". Hohojaja, jag är inte ensam i alla fall.

/Mr Smith

P.S. Om någon uttrycker sig lite klumpigt och det blir lite fnittrigt i generalförsamlingen, säger chair (de som har hand om ordningen) bryskt "May the General Assembly please come to order!" för riktiga FNmänniskor fnissar aldrig. /D.S.

Hej. Jag kör helt livsbejakande igång med:

Dåliga nyheter
-Jag är sjuk, igen; min ena tårkanal har svullnat upp, jag har huvudvärk och mår illa. Jag har väl fått AIDS nu igen... 
-Mt Kenya är uppskjutet till första veckan i mars p.g.a. läget.
-Elsas besök kanske skjuts upp! (Min inre balans kanske skjuts ner!)
-Kapitalistfascisterna tar över internatet.
-Jag har hemlängtan.
-Nyss fick jag höra att myndigheterna har beordrat att tömma Jamhuri Park på "flyktingar"! (Hoppashoppashoppas att det inte är sant.)
-Alla människor på det här stället läser om våldet i DN och kontaktar sedan en mindre svensk tidning för att berätta om situationen (som de egentligen inte har mer koll på än någon annan). Samhällets ironi, ah.
-Vår praktik (som jag har sett fram emot i ett halvår) har även den skjutits upp på obestämd tid.
-Samhällarnas resa till Rwanda under påsklovet har blivit 1500kr dyrare eftersom vi måste flyga istället för att åka buss genom Kenya, som den egentliga planen löd.
-Två av de personer (inga namn nämnes än) som står mig närmst tänker åka hem om en månad.

Goda nyheter
-Idag och igår har åtminstone Nairobi varit lugnt.
-Jag har fått min andra krönika publicerad. Inte en jättebra sådan, men alltid något.

Om ni slår samman värdet av de här nyheterna så tror jag att även ni kommer fram till ett summa summarum av minus femtiotusensjuhundratrettioelva på solskensskalan. Dock har jag roat mig bäst jag kunnat det senaste:
Igår skrev My och jag, med inspiration av samhällslektionerna, hemliga lappar (pyntade med kända frihetskämpar/terrorister så som Usama och Mandela) till några utvalda. Vi pyntade mitt rum med löv och annat "bushigt", en världskarta, rökelser (dimma) och diverse gerillamat. Vi utstyrslade oss (My-skäggstubb, pallesjal och ett handgranatsbälte med passionsfrukter. Jag-sjal, mössa och ett självmordspaket runt magen av gamla te-kartonger och silvertejp) och begav oss sedan att röva bort övriga tänkta medlemmar. I dimman och bushen formades sedan en terroristgrupp (eller frihetskämpegrupp? dobido) av sju med kodnamn etc. Klar stämningshöjare. (Ända tills jag imorse klev upp ur sängen och snubblade på en plastgran.)

Idag hälsade vi på hemma hos vår internatföreståndare Peter [piitah]. Hans fru byggde jättesnygga möbler av gamla vrakdelar och de hade alldeles för många hundar (bla. nio valpar med mycket hud och lite simultankapacitet). En hund hade för två år sedan blivit uppäten av en stor leopardhona som härjat i området! Snacka om osvenskt sätt att dö på. Vi åt kaka, drack te och diskuterade i solen, gosade med valparna och jag hittade en kameleont. Den var otroligt söt och fick, efter en rundvandring över diverse armar, bo lite i mitt hår. Vi ville att Nganga, vår busschaufför, skulle hålla i den, men han vägrade. Peters dotter sa att kenyaner trodde att kameleonter stod i förbund med satan, -bara det en anledning att skaffa en som husdjur! Hysteriskt gullig var den också som sagt.

Saknar er... Över och ut. /Alva

P.S. Camilla: jag fattade inte riktigt det där med kortet? D.S.

Hej eskapister, här kommer ett till inlägg (allabaånej), trots att jag skrev ett igår, men jag kände mig lite inspirerad.

Igår skulle My, Miahabo och jag gå och ta ut pengar, kanske lite fredligt köpa ett äpple. När vi kom till köpcentret hade ett litet tält slagits upp mitt i gången. Där fanns en massa formulär och människor i vita rockar. "Ja! Skänka blod! Gud vad roligt!" (På norrländska dessutom.) Jag hade knappt uppfattat vad det var för evenemang förän Miahabo hade fyllt i samtliga lappar. Jag tänkte "Egentligen, varför inte?" och låg några minuter senare med en slang i armvecket (dessutom höll den på att flyga ut för att jag kramade bollen så hårt så doktorn fick plåstra fast den). Det var faktiskt lite kul. Blodet flöt så smidigt och fort, och efter fem-tio minuter hade de tappat mig på en halv liter. Jag fick en tack-lapp och en läsk. Sedan köpte jag en kopp masala chai latte och hällde i mig (idag märker jag att tungan är skållad), för jag var så yr. Men nu mår jag bra, det enda som märks är, vad som skulle kunna vara, ett litet, knarkigt injiceringshål i armen. Vad jag inte tog med i beräkningen var dock vår lilla bergsbestigning som skulle äga rum följande dag, dvs. idag. Jag antar att det var en kombination av det faktum att jag inte har världens bäsa kondis, men det var nog ändå lite för att jag var blodfattig som jag mådde lite illa. Men utöver de brantaste bitarna var det lugnt. Berget, eller bergen, för det är liksom fyra kullar på ett berg, heter Ngong hills och är hela 349 meter högre än sketna Kebnekaise. Ngong betyder "knoge" och det ser verkligen ut som en sådan (se länkad bild). Jag ska inte ljuga: första biten när det var som brantast var faktiskt jättejobbig, men resten gick bättre och berget var väldigt vackert. Moln svepte omkring oss, rovfåglar seglade på uppvindarna, masajer i färgglada kläder vallade getter och på ett ställe, där det var lite djungelaktigt, hittade vi en jättesöt kameleont. Denna bestigning tog ändå bara några timmar, och nu känner jag mig inte lika kaxig inför Mt Kenya, som är dubbelt så högt (5199m) och kräver vinterkläder och tre övernattningar. Av någon anledning är jag ändå väldigt taggad på att sova i iskall sovsäck, äta slemmig mat och vara oanständig i några dagar. ..hm. Mer om det när det närmar sig.

Btw: jag gillar inte reklam, men snälla ni, ladda ner skype (jag har tom. direktlänkat)! Det är helt gratis och om man har tur kan man faktiskt prata med varandra! (Har man otur låter det turk på burk.) Jag heter offworldcolonies.

Kärlek! (Elin sa att jag måste jobba på min image som ond, så det blir ingen kärlek till er idag.) /En tiger som skäms

Hej medmänniskor!

Läget här är lugnt; politiska spänningar är fortfarande närvarande (oppositionen kommer hålla demonstrationer nästa vecka) men folket (de som kan i alla fall) har återgått till vardagslivet. De människor som blivit ivägjagade från sina hem, och därmed är flyktingar i sitt eget land, har samlats upp på olika platser. Det närmaste "flyktinglägret" ligger i Jamhuri-parken, bara en liten bit från skolan. En tjej som heter Martina och gick här förra året volontärarbetar i parken, och hon visade runt mig och några andra kompisar där. Vi fick också en lista på förnödenheter som behövdes och följaktligen bestämde vi oss för att starta en insamling på internatet. Jag lånade en burk från köket, pyntade den med några lappar med information ("HJÄLP FLYKTINGARNA!") och ställde den i köket. Idag gick jag, My och Miahabo till Nakumatt (supermarket) och inhandlade föjande livsmedel för motsvarande 350 kr:
-7 liter mjölk
-5 kg bröd
-4 kg socker
-4,6 kg tomater
-1,2 kg te
-48 st plasttallrikar
-50 st plastskedar
-1 fotboll
Sedan fyllde vi bergsbestigarryggsäckarna (dagens längsta?) till bredden och begav oss till parken, där vi även skrev upp oss som volontärarbetare (dock vet jag inte riktigt hur det blir med den saken. De timmar som vi kan, eftermiddagar och helger, har de redan folk så det räcker).  Det var ju inte på långa vägar något stort bidrag med tanke på att det bor ca. 800 människor i parken (och ännu fler kommer vid mattid), men många bäckar små välter ofta stort lass, som Lakritstrollet skulle sagt.

Den här situationen, som ett tag antog Rwanda-aktiga drag (om du inte känner till vad som hände i Rwanda uppmanar jag dig att se filmen "Hotel Rwanda" (eller "Shooting dogs", men den förstnämnda är bäst tycker jag), både sevärd och tänkvärd!) fick mig att tänka på en gammal punklåt av Charta 77 (ett band som jag brukade lyssna på vid mina bittra 13 år och som jag idag, med ålderstigna ögon tycker är riktigt dåligt men i alla fall).
"Snälla herr president här har hänt nåt hemskt; bröder mördar bröder överallt
Ja visst är vi svarta och visst kan vi fatta att Ni inte har tid just idag
Humanitära skäl, brödrafolkens väl, följer också den tillgångens lag"
Politikerna verkar verkligen värdesätta sina egna positioner och karriärer framför sitt folks välmående. Blä.

Edwin kommenterade mitt förra inlägg med följande: "Så fort jag hör ordet aidssmittad får jag för mig att personen i fråga ska hoppa fram och bita i en bara för att man inte har aids. Är det bara jag som har den rädslan? Jag borde söka hjälp." ..Och även om jag förstår att det var ett lite extravagant uttalande, så tror jag att det är ganska vanligt att folk tillskriver aids en massa rabiesliknande symtom, av simpelt ovetande. Däri tillkommer här en kort lektion i vad aids innebär (så slipper ni gå rädda för att jag ska komma hem som  zombie): Aids är slutstadiet av en sjukdom som heter HIV. HIV kännetecknas av svåra skador på immunförsvaret, vilket medför att den drabbade är extremt känslig för infektioner. Den som är aidssjuk dör alltså inte av sjukdommen aids, utan av ex. cancer eller lunginflammation.
HIV kan överföras mellan människor på tre sätt:
-Via oskyddat sex.
-Via blod. (Förekommer bland knarkare som delar spruta.)
-Från mor till barn. (15-30% risk för barnet om dess mor är hiv-smittad.)
Hiv kan alltså inte smittas via saliv, pussar eller kroppskontakt.


P.S. Jag har återigen skaffat gästlösenord till min bilddagbok: "ehuru" (Gunnar i våra hjärtan). /D.S.

Jag har blivit skjuten! Med inte mindre än två skott; rakt genom öronssnibbarna. (Visst känns en viss hatkärlek inför ordet "snibb"?). Jag har med andra ord piercat öronen, och nu pryds de av varsin tapperhetsmedalj i guld. För övrigt har här inte hänt särskilt mycket.. vi följer nyheterna samtidigt som tristessen tuggar på våra tånaglar. (Ew.) Beroende på läget får vi gå ut på dagarna, men inga längre sträckor. På kvällen råder strängt utegångsförbud, även på helgerna. Läget känns ändå lite lugnare nu, trafiken rullar och det är inte lika läskigt tyst på kvällarna som för några dagar sen. För att förneka vår fångenskap fördriver vi tiden med mer och mindre värdefulla sysselsättningar:
-Jag försöker virka en mössa (tack för nålen Lina!), men det liknar mest ett överdimensionerat, blått popcorn.
-Igår handlade vi ingredienser till bröd och bakade jättemycket hela dagen. Sedan gav vi en del av brödet till vakterna, och resten (merparten) till några stackare i Kibera (vi skickade det med Elinas inhemska pojkvän Tom) som fått sina hus nedbrända.
-Vi kollar på för mycket film.
Ingen post har kommit fram på kanske tre veckor nu heller... En av våra praktikplatser i Ulandskunskapen, en kooperation där AIDSsmittade kvinnor gått samman och säljer smycken, har brunnit ner. Tråkigt värre.

Kibaki (presidenten) har föreslagit en koalitionsregering, men personligen har jag svårt att se det som en möjlighet... Raila (oppositionsledaren) vill ha omval, vilket jag antar är mer rättvist, men ändå bävar inför, för det kommer säkert innebära ytterligare oroligheter. Suck, suck.

Aningen gammal, men i alla fall: min kompis Marja/Miahabo pratar med DN (mitt foto!).

Tack för att ni skriver, det muntrar upp! Det enda jag är rädd för just nu, är att bli hemskickad. Kramar /Alva

Över hundra döda. Dock är inte jag en av dem! Men allvarligt talat är jag lite oroad.. men främst arg. Arg för att vi inte får gå ut idag, nyårsafton, och måste sitta här och ruttna, som vi gjort i fyra dagar nu! Igår gick vi på promenad för att handla, men alla köpcentrum var stängda. Peo, internatföreståndare, kom och hämtade oss med buss för att han var lite orolig. Arg på Kibaki, som sviker demokratin. Arg på folket, som använder det orättvisa valresultatet som ett skäl till att vandalisera och döda! På kvällen var himlen täckt av svart rök. En vakt berättade för mig att lous gick runt och brände kikuyu-hus i Kibera. I morse jagade polis en man utanför skolan och han försökta ta sig in här för skydd, men vakterna hindrade honom. Det hördes skottlossning alldeles nära, men det hade ju inte med oss att göra så det var ingen fara. Kalle (internatföreståndare) sade åt mig att inte skrämma upp folk via blogg (how the hell?) men jag tror att jag oroar mer genom att hålla käften. Nu säger jag ju åtminstone att vi är säkra! Nyss ringde en reporter från Expressen som jag fick prata med. Jag sa bara att det var lugnt och säkert här på skolan, men det är möjligt att de har ändrat det till "SVENSKA STUDENTER NÄRA DÖDEN".

Jävla Kibaki. Jävla mass-psykosdrabbade människor. Gott nytt år! /Alva

P.S. Det här tål nog att uprepas: vi mår bra, läget är lugnare, jag är inte rädd, vi är säkra. /D.S.